Tyskt trauma behandlar den viktiga frågan om hur ett folk kan förändras av sin skuld och hur länge de kan påverkas av den. Gitta sereny har under många år rest runt och pratat med nazisters barn och barnbarn men även förövarna till fruktansvärda nazistiska brott. Denna samling berättelser ger en personlig bild av det tyska folket som helhet, hur det har förändrats av historien och andras syn på dem som kollektivt folk med en kollektiv skuld.

Gitta Sereny är min nya favoritförfattare, eller journalist. Hon har pratat med viktiga personer från tredje riket och försöker objektivt komma fram till vad det var som lockade dem att bli nazister, hur beslutet kom att påverka deras moraliska sida och vad som kunde hindrat dem att genomföra det onda de gjorde. Gitta går på djupet i frågeställningarna på ett sätt som jag inte upplevt tidigare. Hon tillåter inga bortförklaringar men har ändå perspektivet öppet för hur en människa kan påverkas att göra vissa saker. Genom denna bok tycker jag att man når en större förståelse för det tyska folket och deras dilemma än idag. Denna bok är en viktig bok för den behandlar inte bara ondska, den behandlar mäniskorna bakom det osagda.

Betyg 4

Detta är inte en roman. Det är en samling reportage, en slags "best of Gitta Sereny".

Sereny är på jakt efter hur det kunde hända. Hur kunde människor utföra sådana avskyvärda handlingar? Vad drev dem? Vem är skyldig?
Hon ställer viktiga frågor som samhället måste komplentera. Det får inte hända igen. Men det gör det.
Författaren vill förmedla en känsla av att det faktiskt inte var så längesen nazisterna utförde dessa hemska handlingar, med kriget som "ursäkt". Fortfarande lever barn (och barnbarn) till de höga nazistledarna. Hur fungerar de idag? Kan de processa sinna minnen, känner de skuld över vad deras fäder gjort? Skall de känna skuld?
Hur var det att vara chef för ett utrotningsläger? Hur fungerar en sådan människa?

En fantastiskt intressant och otroligt hemsk historia lämnar Gitta Sereny till oss. Hon beskriver inte kriget som sådant - det finns det ju otaliga andra som gör. Nej hennes historer blir verkligen mänskliga (eller - kanske snararae - omänskliga) och de berör verkligen.

Om jag ska komma med någon kritik så är det att hennes egna analyser inte blir särskilt intressanta. De känns flummiga och kvasipsykologiska. Men (som tur är kanske) analyserar hon inte så mycket själv, utan låter det mesta i reportagen tala för sig själv. Och mer behövs inte.

Betyg 5

Nej tack!

Betyg 1