Utdrag ur boken:
-Förlåt, men vem är dtet jag har den äran att tala med?
Keinolempi grep tag i den genomskinliga plastkub som han ofta lekte med när han talade i telefon. Kuben innehöll en vätska och fem kulor. Den var delad i två avdelningar av en diagonal skiljevägg med ett par hål i. Det ar meningen att man skulle få över kulorna till andra sidan om väggen.
-Kalla mig bara Irene, sade kvinnan.
-Det är bra, Irene.
Keinolempi tyckte nämnet var vacker, antingen det var hennes rätta eller påhittat. Kvinnan hade en behaglig, låg, liksom beslöjad röst. Samtalet börade veerka intressant.
-Är han min privatpatient? Eller har han fått rådgivning på nätet?
-Bara på nätet, sade hustrun. Under signaturen Håkan.
-Jaså, han? sade Keinolempi med större skärpa. Adrenaliet strömmade till och gjorde honom klarvaken. Han hade precis lyckats få två av kulorna genom hålen, men den ena halkade samtidigt tillbaka.