Före detta diplomathustrun, Cecilia Lind rabblar som i bön namnen för sig själv, Nognog, Dolly, Ricky och Butterfield. Det är en meningslös ramsa för alla är döda. Cecilia är dock hemma i Sverige igen. Hennes mor ligger inför döden och minnena överfaller henne. Det var i Filippinerna som vulkanen Pinatubo riktade all sin brinnande vrede mot henne. Förtjänade hon det? Kanske, kanske inte. Hon är bara en vit människa, en kano. "The goodness of your heart, the goodness of your kind". Av hennes sort...
Det här är en märkligt otäck berättelse om en vanlig människa och de människor som delar hennes öde. Det är en rörande historia om besk människosyn och äkta kärlek.

Jag hade lovat mig själv att inte läsa om denna Axelssons debutroman (inom skönlitteratur), jag skulle också hålla tassarna borta från "Rosario är död". Den senare läser jag nog aldrig om. Båda böckerna skälver av ångest. De lämnar en kvävande trötthet kvar hos läsaren när de är avslutade. Axelsson beskriver sina karaktärer naket och osentimentalt. Inget är svart eller vitt, och rättvisan lämnas därhän. Axelsson gör något som Mankell bara kan drömma om, nämligen tecknar realistiska svenska porträtt av människor som frontalkrockar med fattiga människotrasor. Inte sedan Stig Dagerman har en svensk författare lyckats skriva så här skimrande porträtt. En stark femma till Axelsson

Betyg 5

Berättelsen om Cecilia är så himla bra! Och stark. Den utspelar sig både i nutid och i dåtid. Den 42-åriga, före detta diplomatfrun, Cecilia sitter vid sin mors dödsbädd i Nässjö. Hon har nyss kommit tillbaka till Sverige efter att ha arbetat på Filippinerna under en period. Hennes utlandsvistelse avslutades på ett dramatiskt sätt då hon under den sista tiden var försvunnen i ett vulkandrabbat område. När Cecilia tänker tillbaka på tiden på Filippinerna förstår man som läsare ganska snart att hon varit med om andra, hemskare, saker än vulkanutbrottet. Historien verkligen växer fram och den håller mig som läsare i ett järngrepp under hela tiden. En jättespännande bok! Majgull Axelssons språk är helt underbart! Den här boken är jättebra!! Den kommer dock inte riktigt upp i klass med hennes "Aprilhäxan" tycker jag. "Långt borta från Nifelheim" får en stark fyra i betyg av mig!

Betyg 4

Cecilia är en svensk diplomat som precis kommit hem från Filippinerna.
När Mount Pinatubo fick utbrott befann hon sig i närheten och rapporterades försvunnen i flera dagar.
Fysiskt sett är hon oskadd men vad var det egentligen som hände där borta?
Minnena tränger sig på och hon tvingas erkänna sanningen.

Mycket bra och spännande bok, framför allt gillade jag den eftersom jag varit mycket i Filippinerna och sett resultatet av Pinatubos fruktansvärda utbrott.

Betyg 4

Den här boken griper verkligen tag i mig totalt! Det känns jobbigt att läsa den, griper tag så hårt! Samtidigt som jag inte kan låte bli att sträckläsa den. Majgull Axelsson är verkligen i en klass för sig! Längst upp!

Betyg 5

Jag måste bryta mot mönstret och säga att jag tycker den här boken var bättre än Aprilhäxan! Denna bok kunde jag läsa med mera eftertanke, och den bjöd på en mera poetisk stämning som jag tyckte om. Väldigt psykologiskt spännande också, och sorglig.
En stark fyra!

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En stark fyra från mig också. Majgull Axelsson är enligt mig en av Sveriges bästa författare. Allt hon skrivit är bra!

Betyg 4

Inte lika magisk som hennes senare böcker men väl värd en genomläsning.

Betyg 4

Diplomaten Cecilia Lind sitter vid sin mors dödsbädd och minns. Hon minns sin barndom i ett nyrikt hem och att vara en sådan som kissar på sig. Hon minns relationen till sin man och sin bror ministern. Men framförallt minns hon tillbaka till händelsen i Manilla, när hon tillsammans med sin chaufför Ricki och den svenske fången Butterfield, råkade köra vilse i närheten av en briserande vulkan. Och hon tvingas möta sina egna fördomar och sin syn på sina medmänniskor i mötet med barnarbetaren Dolly och soldaten NogNog.

I "Långt borta från Nifelheim" Berättar Majgull Axelsson om västvärldens hycklande dubbelmoral. Hur vi skor oss på fattigare länder men samtidigt vill ha tacksamhet och respekt när vi kommer med bistånd och hjälp. Och smärtan i att inse att vi till och med genom att hjälpa gör en orätt - om vi inte hjälper på rätt sätt, och rätt sätt är fullt av en ödmjukhet och skam som vi kanske inte är redo att ge.

"Långt borta från Nifelheim" Är Majgull Axelssons skönlitterära debut, efter flera dokumentära böcker som rönt stor framgång - exempelvis "Rosario är död". Temat från de dokumentära böckerna går igen även här: De utsattas situation.

En tydlig tanke i denna bok är de svagas rätt till att växa sig starka.

Tanken är insiktsfull och mycket god och boken rymmer många smärtsamma sekvenser som pulserar av liv. Men dramaturgiskt är boken ett virrvarr. På ett sätt kan jag uppskatta detta virrvarr då det på ett pulserande sätt gestaltar huvudpersonens kaotiska inre färd mot ett sammanbrott där minnesbilder från olika tidsepoker i livet smälter samman. Men risken att tappa tråden är stor. Dessutom får jag känslan av att trådarna är fler än en. Olika tidsepoker, olika länder, olika sorters utsatthet på olika nivåer.
Jag förstår att Majgull vill visa upp och jämföra utsatthet i alla dess former - men litterärt och dramaturgiskt blir det för omfattande. Mångfalden blir ohanterlig och till slut tappar man greppet om vad som egentligen är poängen.


Trots detta är "Långt borta från Nifelheim" en mycket läsvärd bok och en väldigt stark skönlitterär debut.

Majgull Axelsson läser själv in sin bok med en gemytlig, sårbar och skorrande småländska som, så fort man vant sig vid den, plockar fram många nyanser i texten som andra inläsare kanske skulle missat.


Boken får en fyra i betyg av mig.

Betyg 4