Vargas Llosa har skrivit ännu en märklig berättelse. Den vilar på tre ben - den kan betraktas som en allegori över författarskapet, man kan läsa den som ett försök att förstå hur vi bevarar vårt kollektiva, nedärvda minne men också som ett inlägg i en diskussion om vilket ansvar vi har för att leva i samklang med, och med repsekt för, de naturgivna förutsättningarna för vårt och våra efterkommandes liv.

Betyg 4