En deppig dag ...och hur man blir glad igen är en liten fotobok med bilder på djur som placerats i olika miljöer och med olika ansiktsuttryck, allt i syfte att göra betryckta människor mer gladlynta. Jag vet inte om det är jag som onormalt funtad, men jag blev inte särdeles glad efter ha beskådat en hund med skrynkligt huvud eller en apa med ett imbecillt flin. Att därtill tvingas utstå författarens infantila kommentarer var nästan mer än vad jag orkade uthärda. Boken har dock, och trots min inledande kritik, kommit att bli en försäljningssuccé i hela västvärlden och har i Sverige lanseras med följande text:
”En bedårande presentbok som kan muntra upp vem som helst som känner sig lite nere. Ett hundratal uttrycksfulla fotografier av djur med korta kommentarer ger dig perspektiv på tillvaron och visar att du inte är ensam om att känna dig misslyckad.”
Vem som helst som känner sig lite nere? Och vadå perspektiv på tillvaron? Om jag nu mot förmodan skulle känna mig nedstämd och tycka att mitt ansikte kändes lite tillskrynklat, skulle jag då få perspektiv på tillvaron bara för att jag såg en hund vars anlete var än mer skrynkligt än mitt eget (vilket dessutom är helt normalt för ifrågavarande hundras)? Nej, jag skulle istället vilja hävda motsatsen - genom att uppmana folk att känna belåtenhet då man betraktar djur som ser löjliga ut, vill författaren istället få människor att förlora perspektiven över tillvaron.
Visst, jag kunde ändå inte helt undgå att dra på smilbanden och le förnöjsamt åt en del av bilderna. Men denna kortfattade förnimmelse överskuggades snabbt av den avsmak som bittert etsade sig fast i mitt minne (långt efteråt). Om människor de facto skulle bli uppmuntrade av dessa hobbypsykologiska knep är nog inte den upplevda känslan av depression eller ensamhet särskilt akut. Snarare tvärtom.
Jag tycker att den här lilla ”oförargliga” boken är nästan är lika diabolisk som alla videofilmer där djurs beteenden (t.ex. en isbjörn som halkar på isen) kommenteras och kompletteras med babyaktigt mänskligt tal (filmer som dessutom marknadsförs direkt till småbarn).
På det hela taget tycker jag att det känns osmaklig och billigt att tillskriva de stackars djuren mänskliga känslor. Ett tillskrivande som ytterst syftar till locka människor att öppna på plånboken och spendera sina surt förvärvade slantar. Det värsta av allt är dock att det fungerar. Boken har ju faktiskt sålts i miljontals exemplar.