Jag har ett tag haft sällskap av en äldre samling av noveller skrivna av den skotske författaren Robert Louis Stevenson, noveller skrivna under hela hans (korta) produktiva period. Miljöerna varierar från Skottlands yttersta öar, till bergen i Spanien och söderhavet. Det finns hela tiden en lätt krypande känsla i novellerna. Det är svårt att sätta fingret på, men man har hela tiden en känsla av att allt kommer att gå åt fanders. Och även när man får veta att det kommer att gå vägen har man en känsla av att det inte är bra.

Novellerna som inkluderas är bl a Skatten i Franchard, Olalla, Ville på kvarn (Will o' the mill), Rösternas ö och Huset på stranden (The pavilion on the links).

Man kan förstå att Stevensons stil inspirerade Arthur Conan Doyle, och ett namn som dyker upp, fast det är länge sedan jag läste hans böcker, är Edgar Allan Poe.

På den negativa sidan kan man säga att personerna ibland blir mer av symboler och mindre av verkliga människor. Typiskt för tiden, skulle jag tro, men inte desto mindre lite ovant.

Betyg 3