Mikael Andersson berättar om sitt liv som armlös, benlös men inte hopplös. Han föddes utan armar och ben. Orsaken, enligt honom, är att hans mamma var i kontakt med ett bekämpningsmedel. Det är verkligen en fantastisk berättelse om en fantastisk person. Mikael Andersson berättar om hur han skulle passa in i hur vården såg ut när han växte upp istället för att vården skulle anpassas efter honom, han berättar om folks fördomar och hur han lärt sig bemöta dom. Trots att mycket är fantastiskt med denna bok, så når dom inte dom höga poängen i min recension. Jag tror det är språket och tonen den faller på. Alltså, det är inget fel på språket, bara det att det tilltalar andra kanske mer än mig. Sen fastnar berättelsen lite mycket i huruvida det var bra med proteser, eller rättare sagt inte. I alla fall, det bästa med den här boken är att få läsa om Mikael Anderssons förmåga att hitta lösningar - på allt. Han är ju också föreläsare, berättar han, och jag hoppas han inspirerar många andra!