Får man lämna sina barn för att man inte orkar med dem och vad väcker det för känslor hos en själv och omgivningen. Ja det är ett svårt och kanske lite förbjudet ämne som Viktoria Myren tar upp i sin roman.
En dag får tvåbarnsmamman Marie nog, hon tar bilen och flyr till sitt lantställe som hon ärvt efter sin mormor. Hon är i desperat behov att komma bort från skrik, bråk och trötthet. Hon älskar sin familj men hon är rädd att om hon stannar en minut till i detta kaos så kommer hon att göra något hon ångrar. Barnens och Jonas skrik ringer i öronen, det hon gör är hemskt, men hon vill bara fly, att få tid för sig själv, tid att fundera över sin situation.
Väl på plats börjar tankar snurra, hur blev det så här? Minnesbilder från barndomen blandas med tankar på barnen, på dottern som hon inte rår på. Genom att gå igenom sin döda mormors saker blir hennes liv också aktuellt, hon som miste sitt barn. Men helt själv blir hon inte för det anländer en främmande kvinna som helt enkelt installerar sig, och senare även Maries mamma. I det här läget uppstår det komplikationer mellan de inblandade.
Det handlar det om skuld, skam och arv. En mor lämnar sina barn och det väcker känslor, motstridiga känslor som Marie försöker bearbeta och hantera på sitt vis. Men omgivningen har också åsikter om hennes agerande och då även hennes mor. Marie gör allt för att inte göra samma misstag som sin egen mamma, men lyckas inte riktigt med det. Men det är i sin tur inte lätt för hennes mor att närma sig problemet. Linjen är nålstunn vad man får och inte får säga.
Det är ingen enkel roll att vara förälder men det är inte heller lätt att vara vuxet barn till sina föräldrar. Man vill gå sin egen väg men faller in i samma spår utan att riktigt förstå hur det gått till, det tror jag många känner igen. Att få barn är och ska vara den ultimata lyckan, men det är också en större omställning än man kan föreställa sig. Att känna att man inte orkar skapar många oförenliga känslor.
Myren skriver modigt. Romanen väcker känslor, jag kan bli oerhört förbannad på Maries självömkan men också förstå henne. Hon är slutkörd och kanske deprimerad, men jag tänker också, det är inte barnens fel. Hur tänker de när deras mamma bara försvinner i flera månader och inte hör av sig, inte ens på dotterns fyraårsdag. Det är hemskt, hur kan hon!
Den engelska kvinnan Jennie som hamnar hos henne och blir kvar tycker jag inte heller om och tänker lite är det realistiskt att en människa som åkt vilse bara blir kvar, så där? Maries mamma är inte heller någon sympatisk människa, och deras relation verkar inte vara den bästa, de missförstår och övertolkar. Hela historien känns lite orealistisk. Vad lever människan av och hur klarar sig Johan och barnen. Det skulle jag vilja veta.
Ja boken väcker känslor och det är bra. Men jag blir mest frustrerad och det blir jobbigt, det måste till något mer om jag ska gilla en berättelse, jag tycker det blev lite för mycket självömkan från alla håll. Myren använder i mitt tycke ett hårt språk som jag inte riktigt kan förlika mig med. Fast helt becksvart är det inte, det tänds ändå ett litet hopp på slutet. Eller?

Betyg 2