Slutet på en tjänsteresa utspelar sig i den lilla staden Birglar i Rhenlandet. Friden i den lugna obygden rörs plötsligt upp av en process mot två av stadens aktade medborgare; far och son Gruhl. Domstolens problem blir att finna en lämplig brottsrubricering och därmed straff; är det fråga om ett sabotage, en pacifistisk demonstration eller bara en vansinnig ”happening” som uttryck för individens frihet mot fåniga miltära bestämmelser? Domen faller en vårdag, och det blir (lägligt nog) domarens sista tjänsteakt före pensioneringen. Steg för steg för man som läsare följa de medagerande under rättegångsdagen och samtidigt få svaret på gåtan varför pressen valt att helt ignorera rättegången.

Böll gör sitt allra bästa för att gjuta liv i den här berättelsen och han använder sina halvtrista karaktärer till bristningsgräsningen, man kan säga att han faktiskt kokar soppa på en spik. Det man som läsare får bevittna är en rättegång med halvkomiska och smått ironiska utgjutelser som med viss skärpa ifrågasätter den dubbelmoral och de osunda ordningsregler som fanns i det tyska rättsväsendet strax efter krigsslutet. Som vanligt passar Böll på att ge en känga åt överhetens undfallenhet och snabba förmåga att glömma sin roll under nazitiden. Här visar det sig snabbt att de åtalade är, om inte de verkliga hjältarna, så åtminstone uppriktiga sanningsvittnen. Detta medan domstolen framstår som en ihålig och närmast fallfärdig institution. Kritiken är säkert både rättvis och träffande men det räcker tyvärr inte som stomme för en hel roman.

Trots några eleganta vändningar och fint illustrerade sidospår ”lyfter” inte Bölls rättegångsskildring. Det blir lite av pyspunka – till slut är luften och läslusten borta. Det grundläggande problemet är kort och gott att grundstoryn inte lyckades fånga mitt intresse. Det är en svår konst att lyckas skildra en rättegång på ett livfullt och intressegivande sätt (rättegångar är de facto ganska tråkiga tillställningar). Och inte heller Böll lyckas med detta svåra företag. Sedan saknar jag den sprudlande berättarglädje som finns i exempelvis ”En clowns åsikter” och ”Biljard klockan halv tio”.

Nej, denna roman utgör helt klart en parentes i Bölls författarskap. Kanske hade berättelsen vunnit på att bantas för att istället anta novellens form?

Betyg 3