Bokrecension
Författare: Petra Holst
Titel: Så länge jag minns
Förlag: Forum
Antal sidor: 281
ISBN: 9789137137902
Petra Holst, född 1969, debuterade 2010 med romanen Jag brukade drömma om dig, om en kvinna som får ett autistiskt barn. Hon bor med sin sambo och deras två barn i Skånska Bjärred och har en lärarexamen i svenska och engelska. Därutöver har hon läst psykologikurser och gått på Författarskolan i Lund. Så länge jag minns är hennes andra roman. Källa: Forum.

Handling: I denna bok är huvudkaraktären Signe, 82 år. Hon är nybliven änka och vi läsare får följa henne i nutid och även när hon tänker tillbaka på sin ungdom och ungdomskärleken Fabian.
Allt börjar en dag när Signe är på Hemköp och handlar. Vid fruktdisken upptäcker hon Fabian – hennes ungdoms stora kärlek. Men vad märkligt att han ser likadan ut som då, tänker hon. Han måste vara 90 år nu. Ett mirakel är vad det är. Signe blir så till sig att hon tappar ut apelsinerna hon plockat i en påse, så det ramlar ut på golvet. Fabian hjälper henne att plocka upp dem. Konstigt att han inte känner igen mig, tänker Signe. Hon följer efter honom för att se var han bor. När han gått in i porten tittar hon på namnen på de som bor där. Men ingen F Nordin finns. Märkligt!
Vi läsare får följa med Signe tillbaka till ungdomen, hon berättar hur hon träffar den charmige Fabian och de blir förälskade i varandra. Men Fabian är inte som andra, han är konstnär och rotlös. Han säger till Signe att han inte är rätt man för henne. Hon behöver en ”vanlig” och trygg man. En dag skiljs deras vägar, Fabian ska åka till New York och måla. Signe träffar den ”vanlige” och trygge Axel, som har ett vanligt jobb, de gifter sig och får dottern Yvonne.
Signe börjar städa hos rika familjer. Jobb som jobb, tänker hon. Huvudsaken är att man får pengar till hyra och mat. Hennes tankar går många gånger till Fabian och en gång träffar hon faktiskt på honom. Han ska flytta till Hamburg och vill att Signe ska följa med. Men efter en hemsk dröm beslutar hon sig för att stanna kvar hos Axel och Yvonne.
Signe har kvar en väninna från sin ungdom, Hjördis och de träffas ofta hos varandra. Varannan gång hos Signe och varannan gång hos Hjördis. De dricker kaffe och pratar gamla minnen. Signe fortsätter även att fundera över Fabian och hans dubbelgångare. Är det verkligen Fabian som av ett mirakel inte åldrats, men varför känner han då inte igen Signe?

Oh, jag är allt ”lite kär” i Petra Holst och hennes böcker. Den förra boken ”Jag brukar drömma om dig”, som handlade om hur det var att ha ett autistiskt barn, var så givande, något tragiskt, men också välskriven. Denna bok har ett helt annat tema, här är det en äldre kvinna det handlar om. Boken är välskriven och bra gestaltad. Jag ser min egen mamma i Signe. Efter pappas död, kan hon tycka att det är skönt att komma och gå när hon vill, men att äta mat ensam är inte roligt, precis som Signe tycker. Mamma sitter också vid minneslunden och pratar med pappa som Signe också gör. Boken tar upp kärlek och även att man kan växa och förändras som människa hur gammal man än är. Man lär sig alltid något nytt varje dag, så länge man lever, om man har förståndet kvar och inte är senil förstås. Ja, denna bok var en underbar sträckläsningsbok, som kommer att sitta kvar i mitt minne länge, länge!

Betyg 5/5

Betyg 5

En till bok lättläst bok om livet ...

Betyg 4

Fin roman, men jag måste erkänna att jag hade faktiskt förväntat mig något mer. Kanske beror det på att jag denna sommar har läst ovanligt mycket böcker, många som har varit fantastiskt bra. Den här är fin och lättläst, men samtidigt ganska lättglömd.
Mitt slutbetyg blir, en 3:a!

Betyg 3