Steffi har avslutat sitt sista år på skolan i skärgården och ska nu börja i läroverket på fastlandet. Hon drömmer om att bli läkare precis som sin far. Hennes föräldrar är fortfarande fångade i Österrike. De litar på att Steffi tar hand om sin lillasyster Nellie som redan börjar glömma sin tyska och tröttna på att alltid vara annorlunda. Steffi får bo inackorderad hos en familj som varit sommargäster på ön. Den yngste pojken i familjen är fem år äldre än Steffi och hon förälskar sig handlöst i honom. Men livet i stan är inte lättare än på ön. I skolan visar vissa lärare nazistsympatier, Steffi behandlas som mindre värd av sin inackorderingsfamilj och anklagas oskyldigt för fusk. Mycket ska hända i Steffis liv innan det blir rätsida på världen....
Det vore helt fel att påstå att Thors böcker är språkligt unika. Men berättarglädjen gör att man glömmer det. Bokserien om Steffi och Nelli är enkel i sin utformning, men trots det är de omöjliga att lägga ifrån sig. Några tankar som dyker upp som berör det som inte känns riktigt riktigt äkta är möjligtvis de brev som systrarna får från sina föräldrar. Steffi bemödar sig för att hålla humöret uppe så gott det går i sina brev till Österrike, medan modern och fadern verkar göra tvärtom. Det är inte såna brev som jag tror föräldrar skulle skriva till sina barn. Självklart är attityden i en del av breven förståerliga. Föräldrana hoppas på att Steffi kan påverka myndigheterna och göra deras flykt från nazisterna möjlig. Men när detta inte går - varför plåga sina barn om sånt de inte kan göra något åt? Äsch jag kanske är överdrivet gnällig, men jag tycker det känns lite orealistiskt bara