Edith Unnerstad är nog den som jag anser stå över alla andra av mina favoritförfattare (hon och Åke Holmberg).
Hon var verkligen en konstnär med ord och språket i den här boken är underbart. Och psykologiskt träffar hon rätt gång på gång, man är verkligen 13-åriga Tina, författaren Johnny och hans beundrarinnor Klös-Margit och Gerd och till och med den stackars katten.
Deppig bok, mycket bra.