Jag vill inte vaggas. Inget för den vetgirige.

Betyg 2

Det kunde blivit så bra. En vietnamesisk båtflykting berättar om då och nu, om en emigrants våndor och hopp, om gamla erfarenheter som blandas med nya möjligheter. Men hon kan inte foga samman detta till en helhet. Kvar står rapsodiska och splittrade skisser, i en i alla bemärkelser tunn bok, om det som formade henne.

Betyg 3

Ru, en roman av Kim Thúy i översättning från franskan av Marianne Tufvesson. Sekwa förlag 2011

På franska betyder ru bäck, flöde. På vietnamesiska betyder ru vaggvisa eller att vagga.

Kim Thúy skriver om sin och sin familjs historia, om hur de flydde kommunismen. När amerikanarna drog sig ur och kommunisterna tågade in i Saigon försökte fadern blidka dem genom att överlåta halva familjens hus till dem, efter ett år ville de ha hela.

Soldaterna var inte så civiliserade eftersom de tillbringat många år i djungeln. När de inventerade familjens hem hade de stort bryderi när de hittade ett skåp med bh:ar. En av männen kom till slut fram till att de kunde användas till att brygga te i, men varför var det två silar? En annan gång blev familjen anklagad för att stulit deras fiskar som de lagt i toalettstolen på morgonen och nu var de borta. Efter händelsen med fiskarna, började familjen fundera om vilka som var fiender eller offer, om de var rädda för dem eller tyckte synd om dem.

Till slut blev läget för farligt för familjen och de valde att fly. Många av deras släktingar hade redan blivit skickade till läger och det är när hon berättar om flykten som jag verkligen blir berörd, att ge sig ut i det okända, mörka och inte veta hur det ska sluta. Att först känna rädslan för kommunismen så starkt att de måste fly och sedan upptäcka att det som de är på väg mot är en förlamande skräck där ingen vet hur det ska sluta. Fadern hade tom planerat att ge familjen cyanidtabletter om de skulle bli tillfångatagna av kommunisterna. Till slut hade de turen att spolas upp på land, och hamna i ett läger som Röda korset upprättat i Malaysia. Ett läger som var avsett för 200, men hyste 2000. De var räddade, men det var under ovärdiga förhållanden.

Till slut fick familjen komma till Kanada, ett vitt Kanada. Sedan dess tycker Kim om vitt, känslan hon fick när flygplanet gick ner för landning och hon såg den vita marken glömmer hon aldrig, i Vietnam var allt grått och lera. Familjen hamnade då i staden Granby där innevånarna gjorde allt för att de skulle trivas. Det var nästan så att de inte kunde få plats med all omtanke. Kim skriver att hon tror på änglar och att de fanns i Granby. I lite lättare ton berättar hon om kulturkrockar, hur en liten pojke förvandlades till en tiger när fotbollstränaren klappade honom på huvudet. I Vietnam betyder det en förolämpning inte bara för pojken utan för hela släktträdet.

Det är en vacker och något sorglig berättelse om vad människor får utstå, som vi andra som lever tryggt inte kan ha en aning om, men som många så självklart uttalar sig om. Kan vi egentligen föreställa oss hur det kan kännas att ge sig ut i en fullproppad båt från något man inte kan stå ut med, till något man inte vet om man kommer att stå ut med eller överleva, vilken rädsla och skräck! Vi läser ofta om båtflyktingar som sjunker eller spolas iland, men vidden av det kan vi nog aldrig begripa. Det känns som våra liv ibland mest består av rubriker, vi orkar inte eller bryr oss inte om att fördjupa oss.

Författaren skriver kortfattat och språket är noga utvalt, men samtidigt i en svajig ton som om hon vill invagga oss läsare i ett försonande. Hon hoppar i tiden fram och tillbaka, det känns som om hon sitter och minns och berättar i den ordning minnena kommer, som i ett flöde. Kanske är det som gör att jag ibland tappar intresset, det blir för ostrukturerat och det är lite synd för det här är en viktig bok. På samma gång finns det något lugnt över det hela, det är ett berättande utan fördömande. Hon har förlikat sig.

Betyg 3

Boken handlar om en vietnamesisk båtflykting och hennes familjs öden under och efter Vietnam-kriget. De lyckas fly med båt från Vietnam till Malaysia och därifrån blir de senare transporterade till Toronto i Kanada.
Författaren har ett mycket gott syfte med den här boken. Det är en berättelse, som måste bli berättad. Det lidande som dessa familjer fick utstå har kommit helt i skymundan för "större" händelser i världen.
Boken är berättad i små korta episoder, från de olika platser, som författarens huvudperson befinner sig på. Detta gör berättelsen dramatisk, men tyvärr också mycket uppsplittrad. Det är svårt att få någon ordningslogik i boken och det drar ner betyget.
Ge boken en chans. Det är den värd.

Betyg 3