Trettonde boken i serien om den härligt impulsiva unga amatördetektiven Toni.
Och åter igen blir hon iblandad i en drog-historia. Tänk att jag minns inte alls hur pass stort problemet var i Sverige i början av 1980-talet, men det var nog ingenting jämfört med hur det är idag. Så författaren, Oljelund läste kanske lite för mycket nyheter om droger och blev uppskrämd? Det här är ingen kritik, jag poängterar enbart att det är mycket droghistorier i de senare böckerna med Toni.
Här råkar Tonis vän/ framtida kärlek? Håkan illa ut, delvis till följd av att mysterier hela tiden tycks flockas kring Toni.
Det här är den mest spännande boken jag läst med Toni. En välskriven, mysig och mycket engagerande mysrysare som bättre kanske passar den äldre generationen än den yngre.
Jag kan varmt rekommendera den här boken liksom de andra böckerna med Toni!
Toppbetyg!