För första gången på länge har jag läst en bok från pärm till pärm, och det kändes helt rätt. Bengt Liljegrens biografi över ett av musikhistoriens största och mest framgångsrika band är en resa genom efterkrigstidens England, komplett med LSD-dimmor, psykedeliska ljusshower, musikaliskt nyskapande och åttiotalets mastodontshower. Det är en fascinerande resa, och bör rimligen avnjutas med Pink Floyds musik i bakgrunden. Och även om bandets medlemmar har varit förhållandevis anonyma, så har konflikter och slitningar inte varit okända för allmänheten. Allt detta skildras storartat av författaren, och man kan inte låta bli att förundras över människornas litenhet. Men slutet är bra, mycket bra. Väl i klass med en amerikansk storfilm.

Betyg 4

Bengt Liljegren är historiken (och musikern) som tidigare skrivit ett antal populärvetenskapliga böcker om diverse kungar/diktatorer. Nu gör han detsamma när han över 368 sidor berättar historien om ett av rockhistoriens verkliga musikaliska kungar – det brittiska rockbandet Pink Floyd.

Vi får följa bandet och dess medlemmar från barnåren i trygga akademiska miljöer i Cambridge, till de första trevande spelningarna, via genombrottet till det slutliga (?) och uppmärksammade uppbrottet som fick flera rättsliga efterspel. Arbetet med varje platta (och tillhörande omslag) beskrivs genomgående på ett lättfattligt och koncist sätt även om berättelsen kanske främst handlar om gruppmedlemmarnas oförmåga att kommunicera med varandra. Ett annat genomgående tema är den självvalda anonymitet som gjorde varumärket Pink Floyd blev oändligt mycket mer välkänt än dess medlemmar.

Vill man vara lite elak kan man lätt hävda att Liljegrens biografi i mångt och mycket är en sammanfattning av alla utsökta och mer uttömmande engelska biografier som redan finns. Och så är det ju de facto. Dock tycker jag att Liljegren på ett utmärkt sätt lyckas välja ut och beskriva russinen ur den kaka som utgör bandets otroliga och omtumlande historia. Sedan känner man sig som läsare i trygga händer i vetskapen om att författaren själv är musiker – vilket tydligt framgår vid redogörelserna av ackordföljder och musikteknisk apparatur.

Detta är (såklart) i första hand en bok för de redan inbitna fansen (som jag) och med detta i beaktande är det inte särskilt mycket nytt som presenteras i ”Pink Floyd: musiken, människorna, myterna”. Dock är det en trevlig bok – och riktig bladvändare – även om lite väl mycket fokus hamnar på gruppens förste (och ende) portalfigur Syd Barett. Intill betyget ska läsas ett plus i kanten.

Betyg 3

Den ultimata biografin för Pink Floyd-nörden. Även om jag bara har lyssnat på en begränsad period av bandets karriär hade jag mycket glädje av den här boken. Mycket välskriven, faktarik och humoristisk. Det märks att författaren är en stor Pink Floyd-nörd, men lyckas ändå distansera sig och vara kritisk. Många timmars trevlig läsning, och ytterligare många framför youtube för att nörda soundtracket.

Betyg 4