Någon gång under 1970-talet drabbas Gösta Bohmans hustru Gunnel av Alzheimers sjukdom. Kärleksfullt och gripande berättar han i denna bok om hur hans levnadsglada, vitala och intelligenta livskamrat sakta och nästan omärkligt förlorar orienteringen i tillvaron. Den skickliga yrkeskvinnan blir osäker, den perfekta värdinnan drar sig undan, Som bakgrund skildrar han också de lyckliga åren, från Valborgsmässoafton 1934, då en fattig vice marskalk i studentkåren får en lång gyllenblond studentska i vit bomullsklänning till bordet.
Utdrag ur boken:
"Jo, sirru pöjkera är det nog inget fel på, men jänta hon kan ro hon." Pöjkera var Gunnels några år yngre bröder.