Recension av Marcus Birros roman Att leva och dö som Joe Strummer
Boken är utgiven på Damm Förlag (2010) och innehåller 285 sidor.
Marcus Birro är född 1972, han är författare och krönikör. Han har gett ut elva böcker, skriver krönikor om livet och bloggar om italiensk fotboll. Han har mottagit flera priser för sitt skrivande, bland annat det prestigefyllda Dan Andersson-priset. Marcus Birro bor numera i Stockholm med sin fru och två barn. Att leva och dö som Joe Strummer är Marcus kärleksförklaring till Göteborg. Sitt Göteborg. Staden som legat en bit bortom Avenyn. Staden som skapade Broder Daniel, stora drömmar och underbara svartklubbar. Romanen är en hyllning till kärleken och vänskapen som egentligen aldrig dör eller rostar. Källa Damm Förlag. Läs mer på www.marcusbirro.se
Handling: boken är skriven i jagform av en snart 40-årig man som förut bott i Göteborg, men som numera bor i Norrköping. Han älskar italiensk fotboll och rockmusik. Som ung spelade han i ett band som hette The Christer Petterssons. Han tänker på killgänget som under 80- och 90-talet syntes till i trakterna kring Järntorget och Långgatorna.
När Huvudkaraktärens vän Frank Öster dör av ett medfött men inte känt hjärtfel – precis som Joe Strummer i gruppen The Clash, bestämmer han sig för att efter tio år återvända till hemstaden Göteborg och få ihop det gamla bandet för att spela på vännens begravning.
På tåget till Göteborg kommer tankarna tillbaka till slutet av 1980- 90-talets början. Om kompisgänget, drömmarna, svartklubbarna. Att återförenas med sina gamla vänner är både trevligt men också känslosamt. Saker som de förträngt kommer åter upp till ytan vilket leder till missförstånd, bråk, sorg och smärta.
En lättläst, men också ibland en dyster roman. Beskrivningarna i handlingen är detaljerade och Marcus Birro har ett eget sätt att uttrycka sig. Det kan vara lite spretigt och jag undrar om det egentligen är en roman han vill skriva, eller är det hans egna minnen han vill få fram. Ibland är läsningen mycket fängslande och ibland något oklar. Det känns lite bloggskrivning över det hela många gånger. Visst ger den mig nostalgi från slutet av 1980- början av 90-talet. Särskilt musiken. Men får jag välja så läser jag hellre en poesibok av Marcus Birro, det är där han hör hemma.
Betyg 3/5 Kristina Simar 2012-03-13 (27) http://blogg.passagen.se/krisim