Korparna, Tomas Bannerhed 2011, pocket 2012 utgiven på Svante Weyler förlag
”Där är far, tänkte jag. Mitt i molnet som aldrig tar slut”.
På avstånd sitter den 12-årige Klas och iakttar sin far i kikaren, fadern som skumpar runt på åkern i sin Ferguson, fram och tillbaka med välten, i dammet på den nysådda åkern. Fast i dammet, i livet, han är nödd och tvungen, inget annat kan. Han har blicken nedåt, i jorden, tyngd av sin börda, vill att Klas ska ta över som generationer före honom. Klas har blicken uppåt mot fåglarna, flyr in i skogen, han vet att hans far Agne är tyngd under bördan och slits samtidigt med sina egna känslor, ”Jag får inte bli som han”. Hur gör man sig fri från traditionens makt?
Medan Klas flyr in i skogsbrus blir bördan tyngre och tyngre för Agne . Vansinnet lurar över honom som ett annalkande oväder, redo att när som helst bryta ut. Han tyrannen som spyr ut okvädingsord över familjen. Modern som går där som en motpol, stryker över, försöker få familjen att fungera, många gånger med tårar som svärmar över. Tårar som bröderna Klas och Göran inte vill se.
Det är 70 – talets Småland, en tid då jordbruket var under förvandling. De små gårdarna rationaliserades bort för att köpas upp av större enheter. På det viset är familjens existens hotad utifrån, men även inifrån på grund av faderns sjukdom.
Det här är en härlig roman, skriven på ett tragikomiskt vis. Tomas har lyckats fånga det där vardagliga språket vid köksbordet, men också det existentiella. Det är en brokig blandning, från kor som dödas av blixten, till ljummen fil med ”Ring så spelar vi” i bakgrunden. Faderns tungsinne ligger som en filt över hela familjen, moderns omsorger som så ofta grusas. En episod som kändes i mitt hjärta var när mamman försökte skapa ett varmt välkomnande av Agnes hemkomst från psyket, hon hade dukat med bästa porslinet och lagat en ny rätt, ställt fram 4 flaskor pommac till pojkarnas förtjusning, allt dränktes i pappans spydigheter.
Slutresultatet blir ändå att jag känner mig så berikad av denna roman. Intresset för fåglar höjdes, dess läten och beteenden som författaren genom Klas så förtjusande beskriver. Man kan ju då tro att Bannerhed är uppväxt med det intresset, men så är ej fallet han fick sin fågellust i 30-årsåldern. I samband med romanskrivandet läste han på och gav sig ut i naturen. Det märks i hans berättande att han är uppvuxen på landsbygden. Det som skiljer honom från romanens son är att han inte kände några krav på sig att ta över. Ändå flydde han ut i världen, för att sedan komma tillbaka, inte till landsbygden utan till Stockholm. Men i sin roman återvänder han till landet och hittar då också sig själv som han egentligen är, som han uttryckte sig i Kulturnytt. Eftersom även jag är uppväxt på en bondgård så kanske jag har en alldeles egen känsla av denna berättelser, utan likheter förövrigt. Den slår an en ton i hjärtat.