I varje generation har unga människor med konstnärliga och litterära ambitioner sökt sig till Paris. De flesta har glömt ambitionerna och förälskat sig i staden och i varann. Nu är det femtiotal och Frankrike har just förlorat kriget i Indokina och bytt det kriget mot ett annat, det som kallas Algerietkriget. Det tror jag är bakgrunden till att vi utländska ungdomar kunde isolera oss så pass mycket som vi gjorde från Paris vardag och förälska oss i ett Paris som egentligen inte fanns, men vi fanns ju och ingen och inget kunde hindra oss från att förälska oss i varann och i oss själva. Med kriget som bakgrund hade vi bråttom, för förr eller senare skulle någon stormakt ta till atombomben av den enkla anledningen att man lovat varann att inte ta till den. Förälskelse kunde övergå i kärlek och några av oss trodde att man kunde svika kärleken. Det kan man inte.Stig Claesson