Hur bedöma en roman som redan före publicering utropades till framtida klassiker och ett av 2000-talets litterära mästerverk? För det är nämligen svårt att kortfattat återberätta och värdera en så pass bred och flödesrik roman som Roberto Bolaños ”2666”. Sidantalet (1 053 sidor) lär hursomhelst avskräcka den breda massan från att läsa den här boken, vilket är synd för boken är värd en genomläsning. Inledningsvis kan det konstateras att 2666 är en mycket löst sammanhållen roman som består av fem till varandra flyktigt sammanlänkande berättelser med en (eller möjligen två) gemensamma beröringspunkter. Den ena och mest uppenbara länken är den till namnet fiktiva staden Santa Teresa på gränsen mellan Mexiko och USA, den andra utgörs av den mystiske tyske författaren Benno von Archimboldi vars i flera avseenden jättelika skugga läggs som en luftig filt över händelseförloppen.
I romanens första del (Kritikerna) berättas historien om fyra litteraturvetare som specialiserat sin forskning på den ovan nämnde tyske författaren. Med gemensamma krafter (såväl intellektuella som sexuella!) försöker de spåra upp den sedan årtionden försvunna författaren och ledtrådarna leder via krokiga vägar fram till Santa Teresa… En enligt mig halvhyfsad inledning men inte så mycket mer. Bolaño lyckas förvisso att skapa nerv i berättelsen genom att frammana bilden av en intressant, gåtfull och frånvarande (!) förgrundsgestalt. Likaså frambesvärjs bilden och dofterna av Santa Teresa med ytterst skickliga penseldrag. Dessvärre drar flertalet ovidkommande och rentav machoartade sängkammarskildringar ned läsupplevelsen högst avsevärt. Jag misstänker att den brittiska forskaren Liz Norton tagits med av en anledning som är lika unken som ovälkommen.
I den andra boken (Amalfitano) berättas historien om den i Santa Teresa boende filosofiläraren Amalfitano som flyktigt träffar de europeiska litteraturvetarna i bokens första del. Detta är romanens klart kortaste del – och en del som närmast har som funktion att bilda fond åt de fortsatta skildringarna av Santa Teresa (bokens egentliga huvudperson). Via första- och andrahandsberättelser introduceras läsaren för det våld och brutalitet som hemsöker staden nattetid och Amalfitanos ängslan och gnagande oro för sin dotter välbefinnande. Därtill lyckas Bolaño väva in ett antal stora filosofiska frågeställningar i den färgrika gobeläng som här börjar framträda. Nu börjar det arta sig…
… Och bättre blir det: för den tredje delen (Fate) är enligt mig romanens verkliga höjdpunkt. Berättelsen om den afroamerikanska journalisten Oscar Fate innehåller flera intressanta sidospår, bland annat ett besök och samtal med den dämpade förkämpen Barry Seaman – en av de tidiga ledarna för de Svarta Pantrarna. Slumpen eller ödet (Fate) leder dock Oscar till Santa Teresa där han ska bevaka en boxningsmatch mellan en lovande amerikan och en råbarkad mexikan. Ödet vill dock inte stanna vid matchen vilket leder läsaren in (och ned i) en suggestiv skildring av Santa Teresas mörka nattliv…
I den fjärde – klart längsta – och näst sista delen (Brotten) berättas med närmast minutiös noggrannhet Santa Teresas våldsamma historia och letandet efter den eller de mördare som har våldtagit och lemlästat hundratals unga kvinnor. Varje brotts- och fyndplats beskriv lakoniskt, offrets namn och anhöriga likaså, därtill de konstaplar som med tilltagande uppgivenhet ställs inför samma och oåterkalleliga faktum. Uppräkningen blir lååång, likformig och tämligen tröttsam. Efter ett tag orkade jag helt enkelt inte ta del av alla analoga beskrivningar och föll in i en snabb skumläsning. Och jag misstänker att det är precis det som Bolaño vill åt här: att via repetition visa att man som människa inte orkar (eller ens har förmågan) att ta in det ofattbara – avtrubbningen fungerar som en skyddande – och för offren förödande – sköld.
Boken avslutas med berättelsen om Benno von Archimboldi levnadsöde; uppväxtens vedermödor och livet som menig soldat under andra världskriget. Avslutningen utgör, tillsammans med bokens inledande del, avgjort romanens svaga punkter. Avslutningen känns svårt forcerad och beskrivningarna av soldatlivet är jämfört med de som jag funnit på andra håll tämligen platt. Dessutom finns här en del mycket märkliga och långtråkiga sidoepisoder som jag fann totalt ointressanta. Lite synd för det här är på det hela taget ett mycket imponerande, om än lite spretigt, romanbygge.
Jag kan avslutningsvis inte låta bli att undra hur 2666 hade slutat om Bolaño fått ha hälsan i behåll? Kanske hade de så varsamt utlagda trådarna från de fyra inledande berättelserna då rullats ihop till ett prydligt rött nystan?!
Slutligen, är då detta en framtida klassiker? Jag svarar med viss tvekan ja på den frågan och delar samtidigt ut en gungande fyra i betyg.