Vem kastar första stenen?

Tove Lifvendahl som tidigare varit MUF-ledare och nu aktiv inom stadsmissionen samt ledamot i Moderaterna har skrivit en ödmjuk och undersökande bok om förhållandena på Rosengård i Malmö. För några år sedan kunde man läsa i tidningarna att bussturer ställts in till Rosengård på grund av stenkastning. Den negativa bilden av Rosengård har sedan förstärkts av att ett invandrargäng misshandlade en byggnadsarbetare på en byggarbetsplats. Lifvendahl tror inte på några enkla lösningar utan opponerar sig mot de som anser att invandrare och invandring är problemet och inte själva invandringspolitiken. Hon opponerar sig också mot regeringens förmynderipolitik som leder till bidragsberoende och ökad främlingsfientlighet hos svenskar.

Medan Mona Sahlin söker svaret bland osynliga strukturer söker Lifvendahl svaret i verkligheten. Hon har helt enkelt tagit sig tid att på plats prata med människor, både svenskar och invandrare, både Rosengårdsbor och människor bosatta någon annanstans, om hur de ser på Rosengård. Då massmedias logik bygger på att enbart dåliga nyheter är nyheter byggs generaliseringar hos människor upp. Invandrare, inte vissa invandrare, lever på bidrag och jobbar svart. Det är inte fel på systemet eller på skattetrycket utan det är fel på invandrarna.

Den första delen av boken beskriver verkligheten via intervjuer. Den andra delen riktar in sig på att finna lösningar som knyter upp de knutar som finns idag. Lifvendahl för fram tio pusselbitar som på något sätt ska sättas samman. Hon inser att det finns fler pusselbitar som hon ännu inte hunnit finna och att många pusselbitar liknar varandra vilket gör det svårt att passa ihop bitarna. Men de tio pusselbitar hon tagit fram ger en någorlunda bra bild av verkligheten.

Den första pusselbiten handlar om att integration tar tid. Det finns ingen snabbkur som löser problemen utan det gäller för alla parter att mötas på vägen. Integration bör heller inte enbart handla om försvenskning utan det bör finnas utrymme att samverka utan att likforma alla. Den andra pusselbiten handlar om att mytbildning förstärker problemen. Att betrakta invandrarna som ett kollektiv bestående av svaga invandrare är ingen väg ut. Tvärtom det cementerar problemen. Invandrare, precis som ursprungsbefolkningen, behöver arbete, mindre bidrag och lägre skatter. Den tredje pusselbiten tar upp det faktum att Sverige inte längre är ett homogent land utan består av en mångfald kulturer som i ett dynamiskt samhälle kan berika varandra. Den fjärde pusselbiten handlar om att vi i samället inte är överens om vad som är problemet. Problemet är inte att invandrare vill söka trygghet hos varandra genom att bosätta sig på ett specifikt ställe utan problemet är den begränsade handlingsfriheten. Den femte pusselbiten tar upp frågan om flyktingmottagandet som är väldigt inhuman och passiviserar flyktingen. Migrationsverket tillåter inga utsvävningar såsom att söka läkarhjälp vid sjukdom utan att fråga migrationsverket om lov först. De erbjuds heller ingen vettig verksamhet medan de väntar på uppehållstillstånd.

Den sjätte pusselbiten målar upp bilden av språkproblemet som är en viktig del för att invandrare ska kunna delta och samverka i samhället. Jag tycker dock att Lifvendahl angående denna pusselbit är lite feg då hon tar avstånd från tanken på språktest. Att en liberal inte bör förespråka språktest är en sak, men för en liberalkonservativ (som Lifvendahl anser sig vara) är det inga större problem. Så länge man ställer samma höga krav på svenska barn att lära sig språket riktigt bör vi ställa höga krav på invandrare. Att ställa krav är att bry sig. Den sjunde pusselbiten försöker finna en lösning på arbetsproblematiken. Alltför många invandrare är arbetslösa vilket påverkar individens självförtroende och värdighet. Den åttonde pusselbiten tar itu med boendet. Att invandrare väljer att bo tillsammans är inget problem. Problemet är istället att de som vill flytta ifrån Rosengård har svårt att göra det. Under denna pusselbit finns förslaget om att hålla så pass rent att vandalismen inte får överhanden i ett bostadsområde. Nionde pusselbiten för fram skolan där olika kulturer kan krångla till läroprocessen. Den sista pusselbiten slår fast att pengar inte är allt. Att strö pengar över problemen löser inte problemen utan ger bara politikerna en känsla av handlingskraft. Lifvendahl ställer sig, helt korrekt, skeptisk till att öppnandet av fler ungdomsgårdar löser problemen.

En mycket bra bok som alla politiker borde läsa innan de förvärrar situationen än mer.

Lifvendahl, Tove: Vem kastar första stenen? Om stenkastning och utlänningar på Rosengård, Timbro, 2003

Betyg 4