Eftersom jag aldrig läst persisk litteratur förut så känner jag att jag inte vågar ge mig på en analys av vad Azita Ghahreman skriver i sin vackra poesibok Dikter: 4 diktsamlingar. Jag låter känslorna styra istället och berättar vad jag kände när jag läste boken. Jag läser annars mycket böcker som är översatta från persiska och tycker att i stort sätt alla dessa författare har ett poetisk skrivsätt. Texterna är alltid vackert skrivna och händelserna mycket väl gestaltade. Även karaktärer och miljöer. Jag har heller ingen större erfarenhet av poesi överhuvudtaget.

Nu har jag alltså läst Azita Ghahremans Dikter:4 diktsamlingar.
Boken är utgiven på Smockadoll Förlag (2009) och innehåller 167 sidor plus ett efterord skrivet av Rakel Churkri. Översättning har gjorts av Sohrab Rahimi och Kristian Carlsson.
Azita Ghahreman är född 1962 och hör till de främsta iranska samtidspoeterna. Numera bor hon i Sverige.
Boken är uppdelad i fyra diktsamlingar som är skrivna mellan 1990-2009.
I efterskriften berättar Rakel Churki att Azita Ghahreman gav ut sin diktsamling Evas sånger hemma i Iran utan att tala om det för sin dåvarande make, som upptäckte boken i en affär. Hon förnekade av rädsla att det var hennes verk . Som hämnd fick hon se flera av sina böcker brännas upp. Flera gånger. Först i Sverige publicerades dikterna exakt som författaren hade tänkt sig. Dikterna har erotiska undertoner och religionskritik. Något som inte finns med i de iranska utgåvorna.

Det som är så härligt med dikter är att man kan läsa dem hur många gånger som helst och hela tiden hitta nya budskap. Jag läste denna diktsamling två gånger och kommer att läsa den många gånger till för jag upptäcker nya budskap varje gång jag läser. Azita Ghahreman är en otrolig ordkonstnär och använder sig av vackra metaforer. Även om jag tyckte mycket om alla dikter så är det två som fastnat mest i mitt huvud.
Det är en dikt som heter Stening. Den börjar så här:
Med blå klänning
täckte de över henne
håret hade kapats av
och huden var full av skåror;
samtidigt som de bar iväg henne i kedjor och rep
stod hon på trappan och sa:
”Men jag säger er
sedan länge har er måne dött,
jag såg det med egna ögon
att fyra ondsinta fåglar
drog iväg månen med näbbarna –
det är lång tid kvar tills er sorg blivit mjölkvit
och himlen får dricka upp det gamla
och månen kan komma fram igen”
Hon sörjde och grät
men de stenade henne
och täckte de ljusa ögonen
med en svart sjal …
Jag kan verkligen känna kvinnans vrede och hat mot de som kastar sten på henne. Samtidigt vill hon inte visa vad hon egentligen känner. En mycket stark dikt.

Gömstället
Var har du nu ditt hem?
Alla vägar
slutar vid barndomens ödemark,
hos en flicka med iturivna skolböcker
bakom en stängd dörr.
Var inom dagens tysta ram
på jordens axel
finns nu höstens dofter?
När de leriga stövlar
och piska och hån
passerar våra drömmar
och de framdukade händerna.
När det i rädslans och förtvivlans gränder
inte finns annat kvar än
hjärtat som ska förlåta
och händer som ska smeka.
Var finns dina händer nu?

Denna dikt får tala för sig själv. Otroligt känslosam och vacker med ett budskap som kan tolkas på många sätt. Läs denna underbara bok och tolka de vackra dikterna på ditt eget sätt.

Betyg 5/5 Kristina Simar 2012-02-20 (17)http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 5