Vasadöttrana, Karin Tegenborg Falkdalen. Historiska Media 2010
Gustav Vasas fem döttrar är kanske inte så omskrivna som sina bröder, en orsak kan vara att de inte hade den formella makten. En annan kan vara att de flyttade utomlands, alla utom en, eller att de inte ansetts så intressanta. Karin Tegenborg Falkdalen tycker i alla fall att de är värda att synliggöras.
Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabeth var deras namn, alla med olika kynnen. Den gemensamma bilden man får av dem att de kämpade för sina rättigheter så långt det gick, alla fem gifte sig med tyska furstar som pappa Gustav valt ut, det låg mycket strategi bakom valet av män, när det sedan blev tid för förhandlingar var också bröderna behjälpliga, liksom systrarna var när det vankades giftermålsplaner för bröderna. Cecilia, den av systrarna som verkade mest alert reste till England för Eriks räkning, men det verkade som hon körde sin egen agenda, till en början gjorde hon succé vid det brittiska hovet och hos drottning Elizabeth I, men snart tröttnade de på henne.
Gustav Vasa välsignades med nio barn, sönerna säkrade tronföljden medan döttrarnas uppgift var att bygga allianser med Europas furstehus genom sina giftermål och de kontakter som det fick till följd. Prinsessorna växte upp i en politisk miljö och även om de inte fick samma utbildning som sina bröder så lärde de sig att agera politiskt, det offentliga och det privata blev ett och många gånger fick prinsessorna agera mellanhand till beslutsfattarna I deras uppfostran lades stor vikt vid att arbeta för att hushållet skulle skötas på bästa sätt, deras sysslor kom att innehålla förvaltning och organisation av släktens gods och att styra över de ”underlydande” med fast hand. I prinsessornas samtid var 20% av jordägarna kvinnor.
En sak fick de tidigt inpräntat, att dygden var viktig. Vad systrarna tyckte om sina giftermål skriver Karin är svårt att veta, men de hade nog inte så mycket att sätta emot, utom att förhala det hela. Familjen Vasa var lite ovanlig i det hänseendet att de vistades mycket tillsammans, vanligt bruk var annars att barnen skickades bort till andra familjer för sin uppfostran, vad det berodde på att Vasabarnen inte blev det är osäkert, kanske resurser eller av säkerhetsskäl.
Karin Tegenborg Falkdalen har gjort ett gediget forskningsarbete med att gestalta prinsessorna och deras tid, hon har noga angivit referenser och källor och skriver att i berättelsen om Vasadöttrarna har hon i första hand utgått från faderns och
brödernas brevväxling med sina döttrar och systrar. Det är tyvärr inte så många av prinsessornas egna brev som bevarats. Karin menar att hon vill berätta historien ur Vasadöttrarnas perspektiv, vilka möjligheter och begränsningar prinsessrollen var förknippad med under Vasatiden.
Jag har med stort nöje och intresse följt systrarnas öde och jag tycker att författaren beskriver tidens villkor levande, hur det smiddes planer och hur osäker makten var. Brödernas maktkamp blev även systrarna indragna i, men det jag tycktes märka var att bröderna hjälpte sina systrar när de kom i nöd, t.ex. när Sofia blev misshandlad av sin man, om det nu var av syskonkärlek eller strategi är kanske osäkert. Att mannen och kvinnan hade olika uppgifter det framgår, men det gemensamma var ändå att tjäna fäderneslandet. Religionsfrågor har väl i alla tider varit en konflikthärd, så också på medeltiden och det blev också en oroshärd mellan syskonen.
Det här är en bok fylld med fakta, men skriven på ett mycket underhållande sätt och jag känner mig väldigt berikad av att få en vidare inblick i Vasatiden, på något vis har jag alltid varit intresserad just av den tiden och då i synnerhet av Gustav Vasa. Nu har jag även blivit lite mer bekant med hans döttrar, som jag måste erkänna att jag knappt visste att de fanns, och i dessa tider av diskussioner om eller inte kvinnorna fått uppmärksamhet i historien så kändes det bra att det finns litteratur att välja på om man är intresserad, och jag tycker mig märka att de senaste åren har det kommit ut mer och mer litteratur om just kvinnor och deras roll i historien. Ofta finner man det man söker.