Jag har ett väldigt delat förhållande till Karin Brunk-Holmqvists böcker. Jag har läst ett par mycket trivsamma böcker av henne: Potensgivarna (1997), Villa Bonita (2006), Sirila gentlemen sökes (2007), Surt sa räven om rabarberna (2012) och Damen med bysten (2019) och den här boken hör definitivt till den bättre skalan av böcker. Men så har jag också läst minst sex böcker till av henne som jag inte alls har tyckt om. Jag tycker om att hon skriver om pensionärer på Österlen, gudarna ska veta att det inte finns många författare som specialiserar sig på böcker om de äldre i samhället. Men samtidigt tycker jag att hon är en mästarinna på att idiotförklara just landsortspensionärer som gamla reliker kvar i 1950-talets Sverige.
I Brantevik förbereder sig de tre syföreningsdamerna, Inez, Viola och Olga för en kommande bussresa till julmarknaden i Schwerin. Men vågar de åka? Att åka över Öresundsbron verkar väldigt farligt. Och hur ska de klara sig när de väl kommit fram till hotellet i Tyskland? Ett nyckelkort för att komma in på rummet, vad är det för något? Och en dusch på rummet, hur får man igång den? Det finns en fjärde medlem i syföreningen också. Den till trakten inflyttade Svea som tycks tro att hon är förmer än alla de andra. Hon är ju "Stockholmska" Och hon bär en sådan där bärbar "telefonlur" som hon stup i ett plockar upp ur väskan och fingrar på. En mobiltelefon, vad är det för något? Och hur ska deras kära gubbar klara sig hemma i Brantevik när damerna är bortresta. Arvid och Sigvard diskuterar hur länge ett ägg ska kokas. Är det 25 minuter eller 35 minuter? Men Arvid skryter med att han en gång faktiskt KLARAT av att steka ett ägg alldeles själv, ett gång i sitt sjuttioåriga liv! Och i Schwerin kan inte Viola sluta oroa sig för om Arvid minns att vattna hennes hyacint.
Trots min aningen cyniska text så är det en charmig och välskriven liten bok som det går fort att läsa, men karaktärerna känns hämtade från 50-talet. Eller är det normalt i de små byarna att gubbarna i dagens Sverige inte vet hur man kokar ett ägg? Det visste inte heller min morbror och han var född någon gång i seklets början.
Trots allt ler jag mig igenom berättelsen. Det skulle vara ganska skönt att vara som Inez, Viola eller Olga. Naiva och lite allmänt borta i huvudet. Ingen oro eller stress där inte.
Slutbetyg, en 4:a!