Torey Hayden kommer i kontakt med Venus, en skranglig liten svart flicka, som vägrar prata, genom sin klass där hon är speciallärare. Trots upprepade försök och oändligt tålamod lyckas ingen få grepp om lilla Venus. Det är uppenbart att hennes hem miljö inte är den lämpligaste men socialtjänsten gör sitt bästa och Torey kan inte göra mer än försöka nå fram till Venus. Vi får följa ett kaotiskt år i den lilla klassen vars lugna stunder är lätträknade. I takt med att tiden går stegras spänningen, skall den lilla flickan börja tala och kommer hon bekräfta Toreys värsta misstankar?
Den senaste boken i serien om speciella barn, som Hayden skrivit. Det som skiljer denna bok från tidigare är möjligtvis konflikten mellan Hayden och hennes lärarassistent. Eftersom jag ibland kan betrakta Haydens böcker med en viss skeptis (hur kan hon vara så objektiv - hur hade någon annan beskrivit hennes jobb?) så var det intressant hur hon tacklade de olika åsikterna som hennes assistent kom med. Jag upplever att frågan är brännande.
Kan man någonsin legitimera sitt arbete med metoder, utan att följa dem till punkt och pricka. Vad innebär intution egentligen när man jobbar med barn, och hur gör man när två människors intution faktiskt krockar med varandra då de är totallt oförenbara?
Men återgår vi till boken så bör jag föra fram att Hayden skriver oerhört fängslande och ömt om de barn hon handskas med. Det går inte att ta miste på att hon älskar dem. Då och då blir jag riktigt berörd av romanen och ger denna därför en treaplus. Om jag dock ska rekommendera Haydens böcker är denna inte den jag skulle välja i första hand.