I sina bästa stunder är "Autisterna" klockrena ögonblicksbilder av en människas (mans) förehavanden, lite sådär i förbigående.
I sina värsta stunder är "Autisterna" ett överintellektuellt, obegripligt, konstifikt prosaexperiment som jag bara blir irriterad på. Dock är språket klart och krispigt hela vägen. Varför ska man vara så svår? Det känns i dessa stunder bara världsfrånvänt och elitistiskt.
Men det är nog så han vill ha det, Larsson.