Recension av Sofia Åkerman och Thérèse Erikssons rapportbok Slutstation rättspsyk

Boken är utgivnen på Natur & Kultur Förlag (2011) och innehåller 284 sidor.

Sofia Åkerman, född 1984 är sjuksköterska, men studerar idag juridik. Hon har tidigare givit ut böckerna Zebraflickan och För att överleva – om självskadebeteende.
Thérèse Eriksson, född 1982 är beteendevetare och har en fil.kand i psykologi. Båda är verksamma som föreläsare och debattörer. Källa: Natur & Kultur.

Handling: I den här rapportboken berättar författarna om några tjejer som har självskadebeteende. Hur de istället för att få vård tvingas vistas på rättspsykiatriska klinikerna i Växjö eller Sundsvall tillsammans med kriminella. Istället för den vård de skulle behöva som till exempel samtalsterapi läggs de i bälte, tvångsisoleras eller får tvångshandskar på sig. Ja, detta förekommer även att det är 2011. En av tjejerna låg med svår ångest i en isoleringscell i sex dagar utan att ha någon att prata med. Sundsvall är den sämsta av de två anstalterna. Där slarvar både läkare och annan personal med att dokumentera i patienternas journaler om vad som hänt. I Sundsvall öppnade de avdelning 98 som skulle vara för tjejer med skadebeteende och aneroxi. Men det fungerade inte heller bra eftersom de lärde sig av varandra olika metoder att skada sig. Det fanns ingen personal som var utbildad i just detta problem. Avdelningen är numera nedlagd. Både tjejerna och deras anhöriga mådde dåligt och var maktlösa inför myndigheterna. När så några journalister vände sig till bland annat ”Uppdrag granskning”, ”Debatt” och ”Kalla Fakta” fick folk upp ögonen för hur dåligt psykvården fungerar. Men det har tyvärr inte hänt särskilt mycket sedan denna bok skrevs. Vissa tjejer av de som intervjuades i boken tog självmord under tiden boken bearbetades, några har författarna inte fått tag i och de flesta mår lika dåligt även idag.

Denna bok berörde mig oerhört mycket. Ibland kändes det som om handlingen var från början av 1900-talet och inte 2000-talet. Tvångshandskarna som det finns bilder på i boken känns väldigt avlägsna. Och jag frågar mig gång på gång varför det inte finns några som har utbildning på just självskadebeteende som är ganska vanligt bland unga tjejer idag. De flesta börja skada sig så tidigt som i 14-15 årsåldern. Jag undrar också varför vid just vid den åldern. Ingen verkar ta detta stora problem på allvar. Boken var lättläst och skriven med mycket sympati för dessa tjejer. Författarna har lyckats belysa dessa problem på ett utmärkt sätt. Tänk om det kunde bli en ordentlig debatt om hur dåligt den psykiatriska vården fungerar idag trots att vi nu lever på 2000-talet. Detta är en mycket viktig bok att ta del av, både för föräldrar och olika vårdpersonal. I slutet av boken finns ordentliga källanteckningar och en litteraturlista.

Betyg 5/5 Kristina Simar 2012-01-03 (2) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 5

Skrämmande och fortfarande aktuell. Väl grundade faktauppgifter.

Betyg 4

Jag hade nog förväntat mig något annat när jag köpte denna boken i all hast. Läste inte riktigt vad den handlade om utan köpte den bara. Jag hade nog förväntat mig att det var fler tjejer som gav sin historia. Boken var bra det var den, väldigt mycket fakta kan man säga.

Det enda som var, var just att jag skulle vilja höra flera tjejers berättelse om hur de har upplevt sin tid på rättpsyk.

Det är ju helt sjukt att människor som skadar sig själva på olika vis tex: skär sig, svälter sig osv kan hamna på samma avdelning som riktiga brottslingar.

Tänk er att vara en liten anorektiker. Man är egentligen ingen större fara för någon annan än sig själv, men man har ändå sitt rum vägg i vägg med någon tokig våldtäktsman eller mördare eller dyligt. Hemskt måste jag säga. Man skulle vara rädd varje dag .



Denna bok hoppade jag dock några sidor i, i mitten. Vilket annars är tokförbjudet för mig. Men det blev lite för mycket upprepning eller vad man ska säga.

Betyg 3