En unghund möter en hundflock som försakar sitt hundliv genom att gå upprätt. Han lockas av dem och ställer dem frågor som ingen vill besvara. I lidandet och hungern når hunden slutligen insikt. Han finner sanningen.
Diskuterande moralisk pamplett som låter huvudpersonen framträda i djurgestalt. Här sker en kulturkollision mellan min bild av dagens tämjda och tämligen lyckliga jycke och Kafkas vildhundsflock. Jag har dessutom svårt att förlika mig med berättelsens deillusionerade och resonerande jycke som faktiskt förefaller vara orimligt pretantiös (bara en sån sak). Vidare driver den här djurliknelsen inte berättelsen vidare, utan gör den tvärtom klumpig. Min amatörmässiga tolkning av berättelsens kärna är denna; vetenskap om värdslighet möter vetenskap rörande högre ting. Genom kombinationen av dessa två nås frihet. Insikten om detta kommer genom lidandet, något som inte borde vara nödvändigt. Den ensamma deillusionerade hunden kommer till insikt att alla kanske både svarar och frågar på olika sätt, men att de som vet tiger. Jag är dock inte alls säker på att jag tolkar denna berättelse "rätt", vilket leder mig till en annan observation;
Varför måste alltid "tunga" författare försvåra det skrivna språket. Även om liknelser kan vara på plats när man försöker nå fram med ett budskap förstår jag inte det negativa i att tala klarspråk. Här upplever jag att författaren försöker förstärka sitt budskap i upphöjda ord, ungefär som när någon utnyttjar svordomar för att förstärka vad de vill säga, något som egentligen visar att den ursprungliga meningen är så svag att den inte kan stå för sig själv - enkel, avskalad - ren.