Protagonist Gregor Samsa vaknar en morgon upp, och märker till sin förvåning att han genomgått en förvandling, han är inte längre en människa, utan en insekt. Han har väldiga problem med att ta sig upp ur sängen, märker efter ett tag att han inte längre är i stånd att tala människans språk, och att ta sig ur lägenheten är det självklart inte att tala om. Efter att, som insekt, ha genomgått ett preludium av rudimentär art, vänjer han sig något vid sitt nya insekts Jag, och börjar kunna använda den nya kroppen med alla dess finesser, men han vet att han aldrig mer kommer att kunna sitta ned och samtala med de övriga familjemedlemmarna.
Att Förvandlingen på något sätt är en metafor för något i Kafkas värld är troligtvis ingen dålig gissning, men boken egentligen handlar om, där tvista de lärde. Det här är en sådan bok som kan tolkas i all oändlighet, teorierna om kvintessens i Förvandlingen är många, och ingen av dem är mig gissningsvis den rätta. För författaren Kafka var det gynnsamt att han dog innan den här romanen eller någon av de andra nådde den breda allmänheten, eftersom då han aldrig kunde göra några uttalanden och förklaringar helt och hållet lämnar ansvaret för allehanda tolkningar till läsare och recensenter, vilket förhoppningsvis leder till att boken aldrig kommer att ”dö ut”.
Vad tycker jag då om boken? Ja, detta är om något en bok som verkligen förtjänar epitetet klassiker, då den är skriven på ett helt hänförande sätt, med väldigt enkelt språk som på ett briljant sätt begagnas. Det bästa med Förvandlingen är utan tvekan berättartekniken, då Kafka framför berättelsen på ett frapperande sakligt sätt, utan inblandning av moraliserande moment och dylikt.