Muren består av flera berättelser (varav Muren är den första), som alla är mycket intensiva. Flera av historierna fick mig faktiskt att tänka på Fjodor Dostojevskij. Sartre tränger in i människornas inre, innanför förnuft o förståndigheten. Kvar blir emellanåt bara det ursprungliga hos människan, nämligen djuret. Sartres historier kan vara jobbiga att läsa, men de ger en väldig läsupplevelse.

Betyg 4

Sartre visar med denna bok åter prov på sin goda berättarkonst, som också kan skådas i Äcklet (en enligt mig bättre bok).

Dock har Muren blivit ett större verk rent populärt, vilket kanske inte är konstigt. Språket är som nämnt bra (men inte fantastiskt), med klara existentialistiska drag, som ju är en självklarhet för herr existentialism själv. Dock blev jag förvånad över den inledande berättelsen, Muren, där jag tycker mig se många klara likheter med Camus karaktärer och huvudkaraktären i detta fall. Just att de yttre omständigheterna på ett förödande sätt slår emot huvudrollsinnehavaren genom att en vild spekulation råkar vara korrekt, och leder till ett svidande nederlag, är i sig en snabb uppvisning i berättarkonst.

I vilket fall kan jag inte högakta denna bok på samma sätt som Äcklet. Dels därför att en hel del spekulationer förefaller mig vara "förtydligade" för att lämpa sig för en bredare läsarkrets, men också för att det riktigt dystra som infinner sig i Äcklet försvinner i och med korta berättelser.
Men det är oundvikligt att inte påverkas av denna bok. Det sätt på vilket olika omständigheter vävs samman, eller olika karaktärer, är mycket skickligt och mycket intressant.
Sedan berättelsen Rummet, med den ångestfyllda Darbédat sjunkit in i hjärnan, är det svårt att själv försöka hålla statyerna borta som tränger sig in i det medvetna.

En stark bok, som jag värdesätter lika starkt som Äcklet, även om den inte påverkat mig lika mycket, eller på samma sätt.

Betyg 4