Asyl, fortsätningen på Gömda, fortsättningen på Mia Erikssons historia. Jag är väldigt glad att de orkade skriva den. Jag som är en "vad hände sen" -freak. Asyl är inte lika spännade som Gömda. Familjen svävade ju inte i livfara hela tiden. Men en bok behöver ju faktiskt inte vara extremt spännade för att vara bra. (Spännade var ju heller inte det enda som Gömda var.) Asyl är skriven i samma otroligt trovärdiga och gripande stil som Gömda. Mia framställs som en så vanlig människa. Hennes känslor är mycket mänskliga. Ändå är Mia väldigt unik. Hon är så STARK. Hon orkar vad som helst, ger aldrig upp. Jag beundrar henne verkligen. Dessutom orkar hon skriva om allt det hämska som hänt henne. Beundransvärt. Fint.
I Asyl kommer dessutom en hel del nya intressanta ämen upp. Tex att leva som en utlänning i ett annat land (och under Mias förhålladen). Det är verkligen inte lätt att bli hemmastad i en annan kultur. Det var väldigt roligt att följa med familjen Erikssons liv i Chile. Man fick en liten inblick i det Chileanska verkligheten. Hela sanningen var det förtås inte, utan bara Mias perspektiv.
Sen var det USA. Särskilt när hon kom till USA hade Mia en verkligt fördomsfull bild av landet. Jag vet att USA inte är Sverige eller Finland, men jag kan inte låta bli att tro att det är mera likt än vad man hör ändå. Jag vill inte tro att USA är det som folk tror att det är. Som man ser på film, läser i böcker osv. Nojaa, enligt Mia var USA stor och galet (min egen formulering). Man enligt vad jag har hört börjar man faktiskt förtså det amerikanska samhället när man bott där en tid, och då lär man också märka att alla där inte är som den stereotypa amerikanen (idioten) som står bakom Bush. Hmm. Mia verkade inte riktigt se detdär. Jag har förstås aldrig SJÄLV varit i USA, så... Ja, så det finns mycket som jag inte vet. Tex hur 11 September påverkade USA. Jag visste faktiskt inte att hela landet gick i schock, "stängde" som Mia formulerade det. För mej var 11 September bara något stod i tidningen (typ 10 sidor/dag i kvällstidningaran en hel vecka, och jag läst allt) Visst skakade det mej att en massa människor dog etc etc, men att det påverkade hela landet sådär, ja det förestälde jag mej aldrig. (Hela denna "diskussion" pga att jag både älskar och hatar USA så. För mej är USA mycket speciellt. Om jag fick åka vart jag ville, skulle jag åka just dit. USA har mycket fint och beundransvärt, men sen finns det vissa grymma orättvisor och undeliga system, förvridna(/manipulerade) åsikter, ja hekt enkelt en massa saker som blivit fel i drömmarnas land. Framför allt finns där ju för mycket makt...)
Tillbaka till det ursprungliga äment: Grattis Mia Eriksson, du har genomfört något nästan omöjligt. Bara någon så stark som du skulle ha lyckets med att få den första asylen för en europe i USA. Jag är glad att allting till slut har ordnat sej för familjen Eriksson. Det enda sorgliga var Mias och Anders föhållade slutade så, men sånt är livet. Kärleken tål inte vad som helt, fasträn det verkade så i Gömda. Där vekade det som om de levde på den kärleken.