Kim, Momo och Bella fyller under våren 14 år och de håller sig för sig själva, bara de tre. Om det är kallt ute så sitter de i Momos rum, är det varmt så sitter de i Bellas trädgård eller i hennes växthus om det regnade. Växthuset blir deras frizon där de kan glömma att de är små, försvarslösa flickor som inte kan göra motstånd då pojkarna tafsar, skriker och skrattar. Men en dag hittar Bella ett underligt frö som kommer att förändra allt...
Hon planterar det och efter bara några dagar så har de svaret framför sig. En stor och vacker blomma som det finns en mystiskt saft i. De smakar på den, bara en droppe var... och blir pojkar. De behöver inte vara rädda längre, de kan vara stora och tuffa och slipper bli nedtrampade hela tiden. Men förvandlingen varar bara ett tag och sedan återvänder de till deras flickkroppar igen. Det är då de glider ifrån varandra, för Momo och Bella räcker det att veta hur det känns, men Kim vill fortsätta att vara en pojke och känna spänningen och farligheten med det igen...
Jag tycker att Schiefauer skriven vackert, blir lite magiskt och poetiskt, men könsrollerna är konstiga. Det är som om man går tillbaka 150 år och männen "äger" kvinnorna. Flickorna är så små, svaga, försvarslösa och tysta. Vad har hänt med 2000-talets feminism? Tjejer är svaga - skitsnack! Alla killar är väl inte rebeller som röker, drogar och gör inbrott heller? Man får inga förklarande efterord från författaren heller, för då hade jag nog tyckt bättre om boken, om Schiefauer hade förklarat vad hon menade och tänkte medan hon skrev. För jag fattar inte, boken känns inte riktigt färdig och det är konstiga könsroller, så läs och tyck till själv om du vill. Men jag skulle nog inte rekommendera den. Tyvärr.
// aLva