Elisa är den yngsta dottern till en kung. Hon är överviktig och saknar nästan helt självförtroende; hon är en sann panelhöna och ändå är det hon som har blivit utvald av Gud att göra stordåd. Beviset finns i hennes navel i form av en Gudsten, placerad där av en övernaturlig kraft vid hennes dop. Någonting som bara händer en gång varje århundrade. Av politiska skäl blir hon bortgift till grannlandets kung. Han, hennes vänner och hela hennes land behöver att hon är den hjälte det är meningen att han ska vara. Elisa, däremot, är inte riktigt säker på att hon klarar av det.
Den här boken hade allt; en helt ny värld att leka i, tilltalande och välskrivna karaktärer, lite kärlek, rebellande, karaktärer som växte som personer...! Jag gillade verkligen att bevittna Elisas förvandling från den bortskämda, osäkra prinsessan hon är i början till den starka, självsäkra kvinnan hon är på slutet.
Mitt största problem (och jag verkligen hatar att säga det här), var romansen som var inslängd i mitten. Jag bara... Kände ingenting direkt för den.Okej, fine, såjagkanskevilleattElisaochHectorskulleomfamnakärlekendeUPPENBARLIGENkändeförvarandra. Men han (intresset) var åtminstone lika gammal som henne och inte någon gammal-förevigt-föralltid-ung omänsklig sak och det är ju uppfriskande! Och det var väl gulligt och sött.
Ibland tyckte jag också den var lite... Inte tråkig, det är ett för starkt ord... Oengagerade? Inte det heller, GAH! Vad är det ens jag försöker säga?? För att summera mina känsor någorlunda, så antar jag att jag inte kände det där starka suget att läsa vidare till den tog slut, vilket är ett sant kännetecken för mina favoritböcker. Jag tror det var hela Gud-konceptet jag är lite så-så inför.
Men överlag var den riktigt bra!Jag gillade i stort sett alla karaktärerna, handlingen var bra, världen underbar, Elisa var inte den vanliga smala, vita, vacker-men-inser-det-inte-själv hjältinnan, och historien var om HENNE, inte henne i relation till någon man, utan HENNE i sin egen rätt! Älskar female-empowerment trots allt ;)