nadine och digby är bästa vänner, men när digs ungdomskärlek delilah helt plötsligt dyker upp känner nadine sig svartsjuk även om hon försöker inbilla sig att hon inte alls är det. men som hämnd ringer hon upp sin ungdomskärlek phil, som var en gudomligt vacker man medan de var tillsammans men nadine får sig en smärre chock när de träffas igen.
på baksidan av denna bok står det: "varning för sträckläsning", men det kan jag inte hålla med om. början var bra och lisa skriver riktigt bra, hon har ett fint språk, men de sista fyrahundra sidorna kändes för det mesta sega.
allting är så förutsägbart och från början visste jag hur boken skulle sluta. varför måste det vara så? känns som att kärleksböcker nästan alltid är förutsägbara och det tycker jag är total trist. vore mycket roligare att få bli lite chockad för en gångs skull.