1700-talets Devonshire, sydvästra England, en grupp om fem till synes förmögna resenärer färdas till häst genom det ödsligt grönskande landskapet. Framåt kvällen ankommer de till en liten by och tar in på byns värdshus. Snart blir det emellertid uppenbart för byborna att ingen i sällskapet är den de utger sig för att vara. Morgonen efter ankomsten splittrats sällskapet och ger sig iväg. Men allt är inte frid och fröjd med detta, bara några dagar efter uppbrottet hittas en männen död strax utanför byn och en annan har rapporterats saknad. Den saknade (ynglingen ska det visa sig) är äldste sonen till en mäktig hertig som snart ger den erfarna, nitiska och samvetsgranna advokaten Henry Ayscough i uppdrag att undersöka omständigheterna kring det misstänkta mordet och försvinnandet.
Via ett närmast genialt berättargrepp (bestående av Ayscoughs vittnesprotokoll och brevkorrespondens med hertigen) får man som läsare sedan ta del av en högst mångbottnad och halsbrytande redogörelse som blir mer gåtfull ju längre in i den man kommer. För någonting i berättelsen stämmer nämligen inte riktigt… Är mordet och försvinnandet bara en illusion eller kanske en fälla som lagts ut för att skapa förvirring och dölja någon annat - något större? Eller är det bara Fowles som driver maskspel med läsaren? Jag avslöjar naturligtvis ingenting av detta här men upplösningen är garanterat olik allt annat du hittills har läst!
Trots många mästerliga förtjänster, däribland miljöbeskrivningarna och dialogerna som lyfter sig ut ur protokolen, tyckte jag ändå att det var ganska jobbigt med alla besynnerliga vändningar som Fowles iscensatt här. Och det faktum att man som läsare är helt utlämnad till de många gåtfulla karaktärernas redogörelser gör läsupplevelsen lite lätt klaustrofobisk. När jag först läst ut boken tyckte jag inte heller att den upplösning som Fowles till slut presenterade höll måttet. Men nu när jag haft tid att reflektera lite närmare tror jag trots allt att jag gillar det. Liksom boken. Läs och bilda dig en egen uppfattning.