Med del tre avslutas den största litterära satsningen i Murakamis författarskap. Jag väntade otåligt på hur författaren skulle lyckas ro iland detta ambitiösa projekt. Och svaret blev tyvärr att han alls inte gjorde det. Faktum är att den avslutande tredjedelen är riktigt, riktigt svag. Rentutav dålig. Hursomhelst, för att länka de två huvudpersonerna närmare varandra introduceras här en tredje huvudperson – privatspanaren Ushikawa – som under sitt uppdrag med att spåra upp Aomame upptäcker kopplingen till Tengo. Ett spännande och faktiskt helt nödvändigt grepp som skulle kunnat fungera. Men dessvärre är porträtteringen av Ushikawa ungefär lika grund som vattennivån i en barnbassäng. Problemet med upprepningar blir nu också ännu mer påtagligt då samma händelser ska skildras från tre delvis olika perspektiv.

Därtill är avslutningen kryddad med ett antal helt aparta och segdragna utläggningar om irrelevanta händelser samt en oväntad förutsägbarhet. För konstigt nog är hela den avslutande delen av trilogin väldigt förutsägbar. Det är inte alls likt den Murakami som jag känner sedan tidigare, och jag undrar förstås vad som har hänt? Det är nästan som att han här underskattar sina läsares förståndsmässiga kapacitet. Mycket märkligt. Sedan lyckas Murakami inte alls få ihop alla de trådar som han så varsamt lagt ut i de två inledande delarna. Jag undrar om han under skrivandes gång kommit till insikt med att hans ursprungliga idé inte höll måttet eller blev för komplicerad för publiken att ta till sig. Flera frågor lämnas obesvarade. Däribland: Fanns det en koppling mellan Tengo och Sakigakes ledare? Vilka var egentligen Little people? Varför var den roman som Tengo höll på att skriva så viktig? Får jag gissa (och det gör jag gärna) tror jag faktiskt att Murakami drabbats av plötsliga dubier inför ett tänkt slutnummer som inte skulle falla publiken i smaken. Hur det är med den saken lär vi dock aldrig få veta.

Blev måhända pressen och stressen från omgivningen för stor? Jag kan inte för allt i världen tro att Murakami själv är nöjd med hur detta litterära projekt/experiment utvecklande sig. Kanske tog han sig vatten över huvudet helt enkelt. Hursomhelst, detta bör gå till historien som ett av 2000-talets största litterära magplask. Ett magplask som förhoppningsvis kan ses som ett avskräckande exempel på hur det kan gå när ambition och vilja inte harmonierar med skicklighet. Tripp, trapp, trull ,så var sagan slut.

Avslutningsvis. DN:s Gabriella Håkansson pantsätter i omslagets insida hela sin yrkesheder när hon med pondus hävdar att Murakamis litteratur ”håller solklar nobelprisklass”. Nobelpris efter detta debacle? Skulle inte tro det.

Betyg 1