Med denna första bok av tre inleds Murakamis stora litterära satsning – 1Q84 – upphaussad till tusen och emotsedd av miljoner hängivna fans. Som läsare kastas man verkligen in i handlingen och får följa en av trilogins två huvudpersoner Aomame som fastnar i en trafikstockning på en motorväg strax utanför Tokyo. Året är 1984 och hon är försenad till ett mycket viktigt möte och hoppar därför ur sin taxi och ned för en trappa som leder in under motorvägen. Därefter förändras sakta hela hennes värld och verklighetsuppfattning. Små detaljer gör gällande att någon osynlig mekanism i världen har rubbats, någonting som gör att Aomame misstänker att hon befinner sig i en parallell verklighet som hon benämner 1Q84. I det efterföljande kapitlet inleds berättelsen om matematikgeniet och författarämnet Tengo – bokens andra huvudperson. Även Tengos värld förrycks efter det att han på inrådan av en förläggare börjar hjälpa en gymnasietjej att omarbeta ”Luftpuppan” – ett manus som ska skickas in till en litterär tävling. Konstiga saker börjar plötsligt inträffa, saker som på något sätt tycks ha koppling till den slutna religiösa sekten Sakigake… Spänningen tätnar allt eftersom bladen vänds.

En högst lovvärd inledning måste jag säga. Murakami har helt klart en helt egen berättarröst som hela tiden uppmuntrar till fortsatt läsning. Jag imponeras även av romanens storslagna anslag – att via två huvudpersoner (vars historier berättas i vartannat kapitel) måla upp en parallell verklighet och med denna som fond ifrågasätta hävdvunna begrepp. Även om det är science fiction köper jag det konstigt nog med hull och hår. Det om det positiva. Dessvärre befläckas denna första del av flera gubbsjuka (och för handlingen helt ovidkommande) beskrivningar av unga kvinnors kroppar och sexliv. Därtill retade jag mig på att Murakami med en dåres envishet fortsätter att ständigt återanvända samma typ av huvudperson; den inbundne litterata ensamvargen som lyssnar på klassisk (europeisk) musik, äter miso-soppa och dricker burköl i köket (antagen karakteristika som ligger nära författarens). Jag kan också störa mig på att allt är så infernaliskt anglofierat – musiken är västerländsk, romanerna som omnämns likaså. Jag räknar asiatiska kulturella eller populärkulturella referenser och kommer fram till siffran noll. Noll! Är inte det konstigt i en bok som utspelar sig i Japan? Ett annat smärre problem utgörs av romanens konstruktion. Vad jag tänker på då är greppet att berätta historien från två (huvud-)personers synvinklar och perspektiv: det leder ofrånkomligt till en del störande upprepningar; särskilt då det (eller på grund av att det) är uppenbart att deras vägar så småningom kommer att mötas.

Många anmärkningar kan tyckas. Men likafullt är detta en mycket intressant och lovande inledning på ett romanbygge med storslagna anspråk.

Betyg 3

Ska det här vara en mästerverk? Jag tycker inte det. Varken Aomame eller Tengo är särskilt intressanta personer. Först var idéen om en annan verklighet väldigt spännande, men jag blir uttråkad om jag måste läsa långa texter om det agrariska kooperativet som blir en religiös sekt, för att inte tala om vad som händer när Tengo läser högt hela bitar ur en tråkig bok av Chekhov. Gäsp. Jag har ingen lust att ägna tre veckor åt de andra två böckerna, det får vara.
Boken utspelar sig i 1984. Jag var redan vuxen då och minns året ganska väl. Jag hade hoppats att författaren skulle ha med lite tidstypiskt, att han hade fångat något av stämningen detta år, men det fanns inget alls. Han hade kunnat skriva att det var 1974 utan att det hade gjort någon skillnad, förutom den lilla hänvisningen till Orell's bok då.
En svag trea. Jag tror inte att jag kommer att läsa mer av Murakami.

Betyg 3

Läste denna i svensk översättning och kanske beror det på översättningen att jag inte upplevde 1:an vara i klass med 2:an och 3:an som jag läste på engelska. Så en dryg trea är väl denna värd.

Betyg 3