Gustavs grabb, Leif GW Persson, Albert Bonniers förlag 2011.
Detta är berättelsen om min klassresa, som jag minns den skriver Leif GW. Jag tycker även att det handlar om en slags bikt och ett rättfärdigande, där han inte skräder orden ens mot sig själv, samtidigt som han vet sitt värde.
Leif växte upp i en värld där papporna yrkesarbetade och mammorna tog hand om hem och barn. Leifs pappa Gustav var byggnadsarbetare och var ofta väldigt trött när han kom hem, men hade ändå ork och intresse för sin son, som även fick följa med till jobbet när moderns krafter sinade. Mamma Margit var ofta sjuk och inte så förstående med sin son, Leif kände en stor trygghet med sin far, till motsats med sin mor.
Leif är född 12 mars 1945, vid den här tiden föds det mer barn än tidigare i Sverige, och när det sju år senare även föds en dotter. så har hans föräldrar fyllt det socialdemokratiska befolkningsidealet på två barn, Leif är ett uppmärksamt barn som redan vid fem års ålder kan läsa, något som inte uppskattas av hans småskolefröken. GW beskriver sig själv som femåring, en betraktare som går omkring med ett läskpapper i huvudet, det där med betraktare verkare hålla i sig.
Böcker har varit och är ett stort intresse i hans liv, och det var Kalle Blomkvist som fick honom att bestämma sitt yrkesval, där Sherlock Holmes blev hans ledstjärna. När Leif går på läroverket skadas hans pappa på arbetet och det blir ett stort trauma för honom. Gustav som är med och bygger Stockholms tunnelbana får en nedfallen sprängsten på trettio kilo i huvudet precis då han tagit av sig hjälmen för att torka svetten. Pappan klarar sig otroligt nog och kommer till slut hem, men det är inte samma pappa. För Leif tar barndomen slut.
Leif GW tycker här att Nietzsche har missat poängen med sitt citat att ”Det som inte tar död på dig, gör dig bara starkare”, han menar istället” att det som inte tar kål på dig gör dig till en annan, i värsta fall till en hårdare människa än förut, inte till en starkare i någon som helst meningsfull, mänsklig mening”. Jag är nog benägen att hålla med.
Leif bestämde sig tidigt att han inte ville leva det liv som hans föräldrar levde, på fel sida om Odengatan. Det beslutet har gjort honom ekonomiskt oberoende, men också rotlös, för han känner sig inte hemma i någon värld. Hans skrivande har blivit en ventil för att lätta på det inre tryck som kväver honom, författandet har lindrat hans ångest och dämpat rädslan för att göra fel.
Det är mycket roande att läsa denna berättelse som GW kallar sin sanning som han minns den. Det är skrivet i en lättsam ton, men med allvar i botten. Han älskade sin far, men hade det besvärligare med relationen till sin mor som han tyckte svek honom och det har han aldrig förlåtit henne. Hans lillasyster minns han inte så mycket av, så hon finns inte med mer än vid några tillfällen, själv tror han att han egentligen inte ville ha någon syster och därför inte minns så mycket av henne som liten.
Tidsskildringen är något jag tycker är mycket intressant, en tid då föräldrar skrämde sina barn med polisen och mötet med en mörhyad man var en stor sensation för det fanns inga ”svarta män” på den tiden. Hur mycket lättare det var för ungdomar att få tillfälliga jobb, överhuvudtaget en annan tid mot vår. Mammans svek finns där hela tiden, lika mycket som pappans trygghet. Tanken på hämnd har följt i hans spår och då kommer historien om Geijeraffären osökt fram, att få den förklarad och höra om Leifs roll i det hela är mycket intressant. Det verkar som om den händelsen har förföljt honom hela livet och han försöker rannsaka sitt handlande och kommer fram till att han hade agerat annorlunda om det varit idag. Måhända kan förklaringen vara som han skriver, att han drabbades av högmod, precis som Ikaros. Persson verkar fortfarande ha agg till Peter Bratt och Hans Holmer, och är av den åsikten att Palme missbrukade sin makt. Men det är också goda minnen av vänner som vid det tillfället visade sig vara vänner. Som hämnd skrev Leif en roman, ”Grisfesten” som hittills är den mest sålda av hans romaner och som även blivit film.
Nu har professor Wille Vingmutter blivit stor och har lärt sig leva efter det råd som Churchill gav sina landsmän under inledningen av det stora kriget. ”Vi är i krig nu. Vi är goda människor, våra motståndare däremot är onda människor som hotar att förgöra oss. Om vi skall kunna besegra dem måste vi förhärda oss, till och med plocka fram det sämsta inom oss. Det rådet har Willy Vingmutter tagit till sig och inte ens hans öron sticker ut längre, inte det minsta lilla.”