Recension av Ida Lindes roman En kärleksförklaring

Boken är utgiven på Norstedts (2011) och innehåller 151 sidor.
Ida Linde är född 1980 och uppvuxen i Umeå. Men bor numera i Stockholm och arbetar på Nordens författarskola Biskops-Arnö. Hon debuterade med den prosalyriska Maskinflickans testamente (2006)Källa:Norstedts.

Handling: Systrarna Silja och Sontag åker upp i varsin rymdraket för att bli varse att de verkligen är systrar. De ska verifiera varandra. De har hjälmar på, men när lungorna anpassat sig till rådande omständigheter kan de ta av sig hjälmarna. Silja vill ta av sig hjälmen omedelbart, men får inte för Sontag, för hon vill att de ska slutföra uppdraget först och sedan åka från den mörka rymden.
Deras mor Eleonore. Matematikern, gör upp med sitt förflutna i Sverige och reser till England för att studera matematik vid Cambridge Universitet. Om dagarna studerar hon och på kvällarna går hon gärna på teater. Hon känner sig hemma i England, men skaffar sig inga direkta vänner för hon trivs bra i sitt eget sällskap. I Cambridge träffar hon Naturläkaren som bott där i hela sitt liv och som blir pappa till hennes döttrar Silja och Sontag. Eleonore åker till Köln på konferens och där träffar hon professor Klein som hon har en kärleksnatt med. Men det är Naturläkaren hon älskar och när Eleonore återkommer står han på stationen och väntar på henne. Silja föds en höstdag. Blå och skrynklig och hon skriker som en stucken gris. Det blir Naturläkaren som får ta hand om Silja för Eleonore vill helst jobba med sina siffror. Några år senare föds Sontag. En dag säger Eleonore till Naturläkaren att hon älskar honom, men att hon inte vill leva med honom. Hon tar med sig Silja och Sontag och flyttar till Paris och där träffar hon professor Klein regelbundet igen. Men sedan börjar hon längta tillbaka till Sverige och köper ett gammalt stationshus som hon flyttar in tillsammans med sina döttrar. Där känslan att vara på väg är ständigt närvarande.

Om du tycker min handling är märklig, så är det för att jag tyckte att det var en märklig roman. Den var visserligen poetiskt skriven, men jag hade svårt att förstå själva handlingen. Systrarna som åkte upp i rymden kändes allegoriskt. Det var tyvärr ingen roman som tilltalade mig. Jag tycker annars om att läsa annorlunda böcker och av för mig okända författare och jag brukar ofta bli positivt överraskad, men den här gången inför sig aldrig den läsupplevelsen.

Betyg 2/5 Kristina Simar 2011-10-10 (106) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 2