Rosie är en London-bor som gör precis det som jag vill göra - hon klipper av sina band, tar sitt pick och pack, och reser till okända landskap och miljö. Hon åker till flyktingläger i Afrikas mest fattigaste länder - och arbetar där inom flyktinglägret för att skaffa
human hjälp till folket där.
Innan Rosie åker till Afrika, hamnar hon i en krets av kändisar i London; den sk ”kändisklubben”. Hon blir nämligen blixtförälskad i den charmiga kulturmannen Oliver, som är kärnan i kändisklubben, ty det är han som charmar alla med sin otroliga karaktäristiska karisma. Men det visar sig att han är inte den perfekta charmiga Oliver hela tiden, utan han
visar sig ha även mörka sidor i sig. Rosie vågar bryta sig loss till slut från honom och hans starka men ack så ytliga vänner - och det är då hon reser till Afrika.
I Afrika lär Rosie känna jordnära människor, som även har starka karaktäristiska drag i sig. Där träffar hon bl a Henry och den stilige läkaren O’Rourke. Hon arbetar hårt med dem - och befinner sig snart mitt i ett stort kris. En stor svält-våg skulle snart drabba dem, och hon
måste komma på vad som ska göras då de inte får den hjälp de behöver från de olika hjälporganisationerna samt FN. Det enda som verkar vara till hjälp är hennes sista trådar att dra i - Kändisklubben i London. Rosie sväljer sin stolthet och reser tillbaka till London, för att börja få ihop alla ytliga kändisar till en hjälpa folket i Afrika som håller på att svälta sig till döds.
Helend Fielding är författaren till den här romanen - och den är väldigt bra skrivet.
Jag väntade mig inte den stora allvar i boken som den verkligen hade. Jag hade i tankarna att jag skulle nu få läsa en lättsam roman - om kärlek och dess problem; eftersom Helen Fielding är även författaren till kända ”Bridget Jones dagbok”.
Men jag ska inte säga att jag blev besviken, ty jag njöt verkligen av att få läsa den här boken. Jag hade den några kvällar vid min sida i sängen, och läste den under timtal - fast jag visste att jag borde egentligen släcka och börja sova. Men det gick inte att ta undan boken!
Visserligen fanns den ironiska och självutlämnande humorn kvar i hennes stil att skriva - men det var inte det centrala i boken denna gång. Och det tyckte jag om.
Allvarliga ämnen togs upp - och det gav även en gnistra till min villja att göra mer betydelsefullt här och nu...