Recension om Djävulens tonsteg av Hans-Olov Öberg

Boken är utgiven på Cosy Crime som är ett imprint till Kalla Kulor (2011) och innehåller217 sidor.

Hans-Olov Öberg föddes i Skultuna på 60-talet och debuterade som deckarförfattare 2001 med den brett uppskattade finansthrillern En gudabenådad bullshitter. Sedan dess har han givit ut ytterligare sju deckare, några enstaka satirböcker och en nybörjarbok om tatuering. Vid sidan om författandet är Hans-Olov jazz- och bluesmusiker, förlagschef och entreprenörsrådgivare. Han brinner för fotboll, roliga fordon med starka motorer och udda musikinstrument. Han är bosatt på Södermalm i Stockholm med hustru och två ungdomar.
Källa: Cosy Crime.

Handling: Året är 1978 och berättelsen händer under några dagar i oktober. Jimmy Magnusson och hans kompis Elias Fagervik går i sexan och sjunger i gosskören i Västerås Domkyrka. Under en kvällsrepetition i Domkyrkan försvinner Jimmy och hittas elva timmar senare brutalt mördad i trappan från körläktaren i kyrkan. Vem vill mörda en ung pojke? Den unge polisinspektören Benny Modigh hamnar i utredningens centrum och får hjälp av den före detta krigskorrespondenten Anneli Fri. Elias försöker hjälpa polisen så gott han kan. Han berättar om den märkliga Domkyrkoorganisten Herman Weigl, född i Berlin men som flyttade till Sverige 1944. Prästen Lars Persson känns inte heller särskilt stabil, kan det vara någon i kyrkan som mördat Jimmy? Elias berättar vidare att Jimmy brukar ta saker från Polacken som har en affär i närheten. Har Jimmy kopplingar till den undre världen? Det blir inte det lättaste fallet att lösa och svaret på gåtan kommer först i slutet av boken och det blir väldigt överraskande.

Hans-Olov har lyckats skriva en lättsam deckare med glimten i ögat. Jag blir nostalgisk när jag läser om musik från Heta Högen och tv-serien Macahan. Det är så typiskt 70-tal. De parallella beskrivningarna om karaktärernas relationsproblem är väldigt välskrivna, men ändå lättsamma. Läsarna får följa både Elias familj och polisinspektör Benny Modigh på ett naturligt sätt. Inget är tillkrånglat och äntligen en polisroman utan en wiskeyalkoholiserad polis som inte heller har kvinnoproblem, som jag tycker alla poliskommissarier tycks ha i nästan alla polisromaner numera. Boken är lagom lång och innehåller inga onödiga händelser, den är även en bladvändare. Karaktärerna är även mycket fint skildrade. Att det är första delen i en trilogi gör inte saken sämre. Jag ser redan fram emot nästa del.

Betyg 4/5 Kristina Simar 2011-10-03 (101) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 4