”Livet var tog det vägen?” Det funderar huvudpersonen i denna damroman över, som egentligen har det ganska bra, i alla fall materiellt, men hon saknar något. ”En hand att hålla i, en kropp att omslutas av, värma fötterna hos”. Någon att ge all sin överblivna kärlek till.
Marie – Louise Parre, mest kallad Malliss är en 79 årig änka efter en tjugo är äldre åkeriägare. Hon har det bra ordnat utåt, men inga barn och inga nära vänner. Hon saknar en mans närhet, men inte sin mans för honom älskade hon inte på det viset. Han tog hand om henne, men begärde inget i gengäld. Hon tog hand om honom, hemmet och skötte sitt arbete på åkerifirman, men hade ett gnagande samvete för att hon inte kunde ge honom det att egentligen önskade mest av allt, hennes kärlek.
När hennes kropp nu börjar reagera på en mans närhet så är det många känslor som väller fram. Dåligt samvete för sin man som hon tyckte om men inte åtrådde och nu lite skamsen att vid sin ålder känna begär för en annan man. Är det inte äckligt att en gammal människa har sådana känslor, hon tänker fram och tillbaka.
Maliss för en dialog med sig själv med tillbakablickar och tankar om nuet och framtiden. Under hennes uppväxt har hon hört kvinnornas prat om männen som tog för sig. Hennes mammas rädsla när fadern krävde sin rätt. Även om Maliss inte kom sin pappa nära så förstod hon honom och att han gjorde så gott han kunde, som alla de andra männen, de hade sitt slit och kvinnorna sitt. Hennes egen man tog in henne i sin värld och höjde upp henne och hon kunde inte helt möta honom, samtidigt som hon levde bra var det ett fängelse. Hon måste försona sig med alla ”lik i garderoben” innan hon kan gå vidare och släppa det gamla.
Det här är en befriande roman. Om att man som gammal kan känna känslor som man trodde var borta och trots att kroppen förfaller så är den inte för gammal att känna begär efter en annan kropp och att det aldrig är för sent att älska en annan människa. Därför är det här en bok för alla åldrar, kanske ändå mer för de unga att läsa och begrunda att vi trots ålder lever på samma planet.
Huvudpersonen för en dialog med sitt inre, och det som är bra är att hon inte skyller på något eller någon. Hon konstaterar att så här var det och så blev det och så här är det nu och hur kan jag gå vidare, och det kan hon till slut när hon gjort sig av med sin ballast.

Betyg 3