Jag mår så dåligt när jag läser denna bok som dryper av öppet och tyst böghat från samhället. Att något som manlighet är så viktigt och då någon löper en risk av avmaskulisering på grund av ens egen osjälvsäkerhet, så är de villiga att gå hur långt som helst.

Det är svårt att säga vilket fall som är det värsta, för alla är mardrömslika på sina sätt. Men det jag kände mest sorg för, var mordet på Johan Pettersson i Katrineholm. Inte på grund av själva mordet och mördaren, utan samhällets gensvar på det. Efter hans död hände inget, man pratade varken om tolerans och homosexualitet, man låtsades helt enkelt som inget hade hänt. Det grävdes ned, för Johan var ingen. "Mot sådana som inte förökar sig och hotar mansbilden måste man få skydda sig. Enligt Knutagårds rapport sker våldshandlingarna med samhällets tysta godtycke. Gärningsmännen gör det alla andra snackar om och, med Knutagårds ord: "den kritik och agg som deras föräldrar och det vuxna närsamhället har mot invandrare och homosexuella omvandlar de i handling (...)"

Johan Hilton visar likheten i brotten och det som jag reagerar på är samhällets vilja att få brotten att likna allt förutom hatbrott, som för att förtrycka homo-atmosfären på alla möjliga sätt. Boken i sig själv är fantastiskt skriven och Johan Hilton tar med alla sidor, så att det bara uppstår ett grått töcken oavsett vilken sida man står på.

Betyg 4