En dagbok kompletterad med brev mellan Strindberg och skådespelerskan Harriet Bosse, så kan boken sammanfattas. Den är skriven som om den vore självbiografisk, men det är oklart om Strindberg verkligen skrev om sitt verkliga känsloliv eller om det bara är ett stilistiskt knep. Jag har valt att läsa boken som ett rent skönlitterärt verk, och har därför bedömt den därefter.

Till en början tyckte jag att det var för mycket upprepningar och meningslösa upplysningar om att Strindberg hade ätit mat och druckit vin. Men efter ett tag kände jag att den stilistiken skapade en stark suggestiv stämning som höll sig kvar ända till slutet. Stämningen kan beskrivas som en kamp mot det egna psyket, en kamp mellan erotisk passion och moraliska samvetsbetänkligheter, samt en kamp mellan hopp och förtvivlan.

Huvudpersonen Strindberg upplever ett starkt andligt band till Harriet Bosse som under första delen av boken är hans fästmö och som under andra delen är skilda. Läsaren får följa hur de träffades, hur de blev ett par, vad som hände under äktenskapet och sedan följa skilsmässans gång och tiden därefter. Strindberg hade svårt att skiljas från Harriet Bosse trots att han på ett tydligt sett inte tålde henne i sin närhet och vice versa.

Strindberg tror att det är en platonsk kärlek där de älskar varandra i idévärlden, eller deras kärlek finns på astralplanet efter Swedenborgs andliga och ockulta mysticism. Därför kan de enbart älska varandra på avstånd och idka umgänge på det andliga planet. Utan ett enda perverst ord lyckas Strindberg förklara att de idkar sexuellt umgänge på avstånd, och det även efter skilsmässan.

Dels förebrår Strindberg henne för att söker upp honom om natten och lockar honom till umgänge, trots att hon är gift med en annan man. Och dels förebrår han sig själv för att han ger efter för frestelsen. Huvudpersonen blir därför mer och mer förvirrad, och han har svårt att samla sina tankar. Känslorna som förmedlas i boken för tankarna till olycklig kärlek.

Ockulta dagboken påminner mycket om Infernos psykiska kaos, ockulta inslag och irrationella tänkande, men här är det på ett mer sublimt plan och tankarna är inte lika extrema och skrockfulla. Även den omfattande paranoian saknas i den Ockulta dagboken.

Det finns även gemensamma nämnare med En dåres försvarstal som också handlar om ett Strindbergskt äktenskap. Men här är Strindberg mindre offensiv i sina attacker mot kvinnan. Ockulta dagboken är mer balanserad mellan kritik mot kvinnan och kritik mot sig själv.
Det kan vara bokens akilleshäl, den bygger inte upp en lika stark och suggestiv stämning och påverkar inte läsarens känslor lika mycket. Kanske hade det med Strindbergs närhet till döden att göra, Ockulta dagboken var en av de sista böcker som han skrev. Den utgavs efter hans död 1912.

Betyg 3