Jag tyckte först att historien verkade lite tunn, som att författaren bara ville skapa rubriker genom val av huvudkaraktär och beskrivningar av vad han går igenom efter sin olycka, men efter ett tag, när man kommer in i boken och Marianne Engel visar sig, ändrades min inställning. Jag gillar Engels bihistorier. En fin kärlekshistoria med annorlunda framtoning.

Betyg 4

”Kärleken är stark som döden, hård som sten” står det att läsa som en sorts undertitel på Andrew Davidsons internationellt kritikerrosade debutroman ”Gargoylen” från 2008. Kärleksmotivet är också det allt överskuggande i denna smått otroliga historia om en namnlös berättare och före detta porrstjärna som efter en trafikolycka vanställts till oigenkännlighet av sina livshotande brännskador. Men istället för det planerade självmord som leder honom i rehabiliteringsarbetet träffar han på sjukhuset ljusgestalten Marianne Engel som han tycks ha en långtgående kärleksrelation till. Och med långtgående avses i det här fallet medeltida! Ramstoryn kan tyckas otroligt men utan att avslöja för mycket består den av ett flertal till varandra länkande och högst häpnadsväckande ingredienser...

Det som fick upp mitt intresse för boken var inte det klatschiga omslaget eller det faktum att bokens sidor är svarta i kanten (!), det var snarare en förhoppning om att här finna en ny version av Eyvind Johnsons mästerverk ”Livsdagen lång” som även den behandlar temat kärlek som sträcker sig över och genom århundraden. Det skulle jag inte ha gjort.

För att vara helt ärlig fallerar den här romanen nästan lika snabbt som dess huvudperson kastats ut för stupet med sin sportbil. Davidson gör nämligen det fatala misstaget att inte förankra ett intresse för sin huvudperson. Utöver den historiska och medeltida person som berättaren en gång varit låter författaren, av någon outgrundlig anledning, sin huvudperson komma från ett arbete inom porrbranschen. Varför frågar jag mig? Frågan känns berättigad med tanke på att bakgrunden saknar betydelse för det kommande händelseförloppet. Därför kunde berättaren lika gärna ha varit advokat, försäkringstjänsteman, rektor eller clown. ”Porrspåret” känns således som ett omotiverat effektsökeri som stör läsningen och inte leder någonstans.

Så länge berättaren befinner sig på sjukhuset och kämpar mot sina fasansfulla brännskador kände jag ändå ett visst intresse för vidare läsning. Beskrivningarna av brännskadeavdelningen i allmänhet och berättarens brännskador i synnerhet var starka och skakande. Men i samma stund som huvudpersonen skrivs ut från sjukhuset sjunker detta ambitiösa romanbygge likt ett ståtligt men fuskbyggt regalskepp. För från och med denna punkt följer ett flertal direkt eländiga tidsmässiga förflyttningar där den europeiska medeltiden beläggs med en anglosaxisk moral à la sent 1900-tal. De historiska partierna är torftiga, finesslösa och närapå helt befriande från historiska referenser. Nordamerikanska författare beskylls ofta felaktigt för bristande förmågor att skildra äldre historiska förlopp. Här känns dock den kritiken med råge befogad. Till detta kan slutligen läggas Marianne Engel – en omöjlig figur vars porträttering är en av de mest plattitydmässiga som jag hittills stött på i litteraturen. Måhända är jag väl hård i min kritik då jag inte kan låta bli att jämföra Davidsons debut med verk från litterära storheter som Eyvind Johnson, Ivo Andric och Pär Lagerkvist. Av dessa författare har den gode Davidson en hel del kvar att lära.

Hursomhelst, att den här romanen lyckats vinna kritikernas hjärta är den riktigt stora gåtan för mig. Ettan får ett plus i kanten för den höga ambitionsnivån.

Betyg 1