Recension av Erik Löfvendahls roman Min skuld är min

Boken är utgiven på Norstedts (2008) och innehåller 368 sidor.

Min skuld är min är Erik Löfvendahls åttonde roman och har ingenting med författarens själbiografiska svit att göra. Snarare utgör den en sorts pendang till hans debutroman Sitta i pappas knä (1988) som också handlar om en medelålders man som sitter häktad misstänkt för mordet på en ung flicka.

Handling: Någon gång på 1980-talet läser en ung man litteraturvetenskap på Stockholms Universitet. Han vill gärna bli författare och under ett juluppehåll har han bestämt sig för att slutföra en roman som han tidigare påbörjat.
En kväll blir han avbruten när det ringer på dörren, utanför står en tjej som heter Sussie. Hon bor i samma hus och studerar till sjuksköterska. Hon vill komma in och vill att mannen låser dörren. Sussie berättar att hon är rädd för sin pojkvän Carsten. Han har bestämt att han ska flytta in till henne. Själv känner hon sig inte mogen för det, men vågar inte säga nej. Hon är inte fysiskt rädd för Carsten utan mer psykiskt. Sussie vågar inte gå ner till sin lägenhet ifall Carsten är där och hon frågar om hon får sova över. Efter lite om och men får hon ta sängen och mannen lägger sig på golvet. Sussie pratar på och får mannen att lägga sig bredvid henne i sängen och det slutar med att de har sex. På morgonen smyger Sussie ner till sin lägenhet och mannen fortsätter att skriva på sin roman. Nästa dag undrar mannen hur det gått för Sussie och vid 20-tiden går han ner till hennes lägenhet och ringer på, men ingen öppnar. Mannen tycker att han ser ett svagt ljus i lägenheten när han tittar genom brevlådan, men det är alldeles tyst. När han ska gå där ifrån kommer han åt handtaget och dörren öppnar sig. Mannen smyger tyst in och ser sig omkring. På sängen hittar han Sussie livlös, och han förstår att hon är död. Mannen går upp till sig och ringer polisen. Detta blir upptakten till en spännande jakt på mördaren. Samtidigt som jakten på mördaren pågår skriver mannen på sin roman som handlar om den medelålders mannen Tord som blir god vän med en flicka i nioårsåldern. Folk ser inte det med blida ögon och när flickan hittas mördad blir Tord anhållen för mordet och tagen som pedofil. Är det verkligen sant?

En mycket givande psykologisk thriller (vill jag kalla den för) som är skriven i jagform av mannen i berättelsen och i presens. Något som jag gillar, för jag tycker det ger mera närvaro i berättelsen. Jag blev lite osäker vilken berättelse som egentligen var den sanna och vilken som var romanen mannen skrev på. Vet inte om det var meningen från författarens sida eller om det bara var jag själv som blev förvirrad. Det är det som jag gillar med psykologiska thrillers, det är inte alltid förutsägbart vad som är sant eller falskt. Mycket av handlingen kan man tolka på sitt eget sätt. Boken var även bra gestaltat och språket var lagom svårt, och det är i min smak. Böcker med för lätt språk tycker jag inte ger mig den läsglädje jag vill ha. Därför tyckte jag mycket om denna bok och den gav mig stor läsglädje.

Betyg 4/5 Kristina Simar 2011-08-11 (77) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 4