Recension av Gajto Gazdanovs roman Alexander Wolfs vålnad

Boken är utgiven Akvilon Förlag www.akvilon.se 2009 och innehåller 120 sidor.

Detta är den första svenska utgåvan och det är Tobias Lorentzon som översatt från ryska.

Idag finns det två förlag i Sverige som ger ut rysk litteratur. Det relativt nystartade förlaget Akvilon är ett av dem. Det är ett enmansföretag som drivs av förläggaren Irina Tahir. Hon är född i dåvarande Leninggrad, men bor sedan många år i Sverige och här har hon bland annat läst litteraturvetenskap vid Örebro Universitet.

Gatjo Gazadanov är en rysk författare som föddes i S:t Petersburg 1903, han växte upp i Ryssland och Ukraina. 1919 gick han med i Vita armén och kämpade mot bolsjevikerna under ryska inbördeskriget. 1923 kom han till Paris. Efter ett liv som uteliggare och lite ströjobb började han studera vid Sorbonne och då började han även skriva på allvar. Mellan 1953 och fram till sin död 1971 arbetade han som journalist och redaktör för Radio Libert. Han skrev nio romaner och ett flertal noveller, som först efter Sovjetunionens fall blev publicerade i Ryssland.

Så här skriver förläggaren Irina Tahir om författaren.
Några få ord om Gazdanov. Numera har han status som modern klassiker i Ryssland, precis som Nabokov. Dock till skillnad från Nabokov är Gazdanov relativt okänd i väst. Det kan möjligen bero på att Gazdanov hade medvetet valt att skriva på ryska (trots att hans
franska var lika fantastisk) medan Nabokov gick så småningom över till engelska och Irene Nemirovsky t ex bytte ryska mot franska. Hur som helst, jag tycker att Gazdanov är en mycket säregen författare som är värd att upptäckas och läsas.
Mvh Irina Tahir

Handling: Under det ryska inbördeskrigets blodiga slutstrider möts två män, en sextonårig anarkist och en äventyrare och revolutionär anarkist. Av rädsla och för att försvara sitt eget liv skjuter den unga vitgardisten sin motståndare, stjäl hans vita häst och flyt. Några dagar senare säljer han hästen, kastar sin revolver och seglar till Europa.
Flera år senare i Paris läser mannen en bok av en engelsk författare som skildrar mordet som plågad honom hela livet. Betyder det att mannen överlevde skottet och senare skrivit om händelsen i en bok?
Huvudkaraktären i boken bor i Paris och där arbetar han som journalist. Oftast får han hoppa in när någon ordinarie är sjuk för att skriva nekrologer och sportreferat.

Mannen träffar en dag på Vladimir Petrovitj Voznesenskij på en restaurang, eftersom det inte finns några bord lediga får han sitta vid Vladimir Voznesenskijs bord. De börjar prata med varandra och V. V berättar om en bok som han har inslagen jämte sig i soffan. Han tar upp boken och mannen ser att det är den boken som han läst. Äventyret på stäppen av Alexander Wolf. Mannen berättar att han läst boken och att författaren är engelskman. V. V börjar skratta och säger: ”Sasja Wolf, Alexander Andrejevitj är lika mycket engelskman som vi.”

En kväll när mannen ska göra ett sportreferat på en boxningsmatch träffar han på den vackra ryska änkan Jelena Nikolajevena. Hon har ingen biljett till matchen och mannen hjälper henne in. Efter den kvällen börjar de träffas regelbundet och inleder ett förhållande.
Något senare i handlingen får mannen ett uppdrag, där han måste bära vapen, han skriver om det han ska göra utan komplikationer och nästa dag när han lämnat artikeln beger han sig till Jelena. Han hör Jelena skrika, ett brak hörs och även ljudet när ett glas går sönder, därpå följer ett skott. Som tur är har mannen inte lämnat sitt vapen hemma efter uppdraget och han rusar in till Jelena som står chockat vid fönstret, samtidigt ser han en gestalt. Mannen skjuter mot gestalten som faller ner på golvet. Han böjer sig över gestalten och ser till sin stora förvåning vem det är.

Boken är skriven i jagform och jag är tveksam om jag någonsin läste hans namn i boken. Huvudkaraktären är en rysk journalist som bor i Paris. Jag tycker mycket om att läsa ryska författare, de förmedlar så mycket känslor i sina berättelser. Så gjorde också Gajto Gazdanov. Berättelsen var väldig melankoliskt skriven, och författaren hade gjort fina gestaltningar. Språket är helt perfekt, men det är ingen sträckläsarbok. Det finns mycket att fundera på och läsa mellan raderna, allt är inte förutbestämt som i många andra böcker. Trevligt med ett nytt förlag Akvilon Förlag som inriktat sig på att enbart ge ut ryska författare. Även översättaren Tobias Lorentzon ska ha en eloge för den mycket intressanta översättningen.

Betyg 5/5 Kristina Simar 2011-07-31(72) http://blogg.passagen.se/krisim

Betyg 5