Det tog ett tag men jag har då äntligen läst fortsättningen på Fallen ängel. När jag läste fallen ängel så vart jag ganska osäker på om jag skulle gilla den. Det gjorde jag, den levde upp till mina förväntningar men det var tyvärr inte mer än så. Jag tror att det som hindrade mig från att gilla den mer än vad jag gjorde var att den var alldeles lik Twilight. Men om jag ska utgå från den boken och inte blandar in några andra så vart den bra, spännande, mörk och underhållande, jag tror att jag skrattade mig igenom hälften utav boken. Sen så vart det ju omslaget och den mystiske Patch som jag hade mest ögon för och det lyste upp boken och fick mig (för ett tag) att glömma liknelserna med Twilight. Men jag hade alltid kvar tanken i bakhuvudet.
Därför vart jag osäker på ifall jag skulle läsa Förlorad ängel eller inte. Men efter att ha läst några recensioner så gjorde jag det äntligen och jag är glad att jag gjorde det för att den här fortsättningen vart inte ett dugg lik fortsättningen på Twilight och jag blev överraskad flera gånger om. Dessutom vart den minst lika underhållande (om inte mer) som den första och kärleken mellan Patch och Nora verkar mycket starkare nu. Det var bara en sak jag saknade, och det var hur Patch var innan. I denna boken var han mer, vad ska man säga? Sårbar och trevligare. Å andra sidan så kan man inte vara okänslig rakt igenom och det var intressant att se en del av hans andra sidor men det känns lite som att den gamla Patch har försvunnit. Och jag vill ha den Patch tillbaka.
De första hundra till tvåhundra sidorna handlade mest bara om Patch och Nora's förhållande som gick upp och ner men de sista hundra sidorna var, ja vad kan man säga, fantastiska och slutet gjorde mig mållös. Därför kan jag inte vänta tills jag ska få nästa bok i triologin, Silence.