Boken handlar om en lycklig familj på sex medlemmar, pappan Christopher, mamman Corinne, sonen Christopher, dottern Catherine och tvillingparet Carrie och Cory. Men deras lyckliga tillvaro får ett tvärt slut då deras pappa omkommer i en bilolycka.
Mamman kontaktar då sina föräldrar i Virginia och de får komma och bo på det fruktade men samtidigt fascinerande Foxworth Hall.
Men det blir inte alls som barnen trott, mamman som de en gång älskade blir helt som ombytt. Med en pengagirig mamma och iskall mormor händer något som de inte ens skulle kunna drömma om i sina mörkaste mardrömmar - de blir inlåsta på vindsrummet med endast den varma vinden som lekplats. Under sin förtvivlan och sorg bygger de upp en vindsträdgård där de försöker vara som vilka andra normala barn som helst.
Men när de går flera år utan att de blir befriade och det till och med går så långt som arsenikförgiftning förstår syskonen att de måste göra allt de står i makt till för att försöka fly därifrån, innan de går mot sin undergång.
Boken visar de starka kärleksbanden som gror mellan syskonen under åren som de är isolerade i sin egen fångcell, och kämparglöden har aldrig varit större.
Den här boken är den bästa bok jag någonsin läst, och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag läst den. Redan efter första sidan är man helt fast, när man väl börjat läsa är det omöjligt att sluta. Den är så oerhört bra skriven, författaren använder välformulerat och vackert språk (vilket är ett måste för mig), och den är också så verklighetstrogen och man verkligen lever sig in i den. Det är som att stiga in i en helt annan värld.
Egentligen är det en väldigt tragisk berättelse, som man nästan känner sig vemodig av att tänka på. Men det är det som gör det där lilla extra. Man både skrattar och gråter med karaktärerna. Man får sig verkligen en tankeställare efter att ha läst den här boken, och man får lärdomar för livet.