Efter ett självmords försök stiger tolvåriga Anette in på barnpsykiatriska avdelningen där Björne jobbar . Hon gör ett outplånligt intryck i sin tystnad och sin misstänksamhet mot omvärlden. Eftersom Anette vägrar prata tvingas Björne sammanfoga pusselbitarna i hennes liv genom att prata med skolan och fadern och försöka lista ut varför Anette inte vill leva längre. I sin kontakt med skolan gör han en obehaglig upptäckt. Den smutsiga buken ska inte tvättas offentligt säger den allmäna meningen. Frågan är om det är någon som kan hjälpa Anette, är det någon som ens vill?
Mycket mycket bra och engagerande "ungdomsbok", (ungdomsbok inom parantes, eftersom jag anser att boken kan läsas och framför allt SKA läsas av skolpersonal som ett exempel på hur skolan inte får hantera en elev som Anette). Berättelsen om Anette börjar i romanen "Alltid den där Anette" där hon själv berättar sin historia. Det här är den andra och fristående delen, och här tiger Anette tyst. Istället är det Björne som berättar om sina intryck.
Något som jag både irriterade mig på och ifrågasatte (kanske rätt dum sak att bli irriterad på - men jag förstår inte poängen, och jag gillar inte att inte förstå), var att alla på kliniken som Anette kommer i kontakt med, har namn som börjar på bokstaven B. Det är Bibbi, Bella, Bengt, Bosse, Bert..osv för hela slanten. Är det ett uttryck för Pohls ovilja att använda "riktiga" namn, eftersom historien är så pass kontroversiell? Jag låter frågan vara öppen. Boken är medryckande och svår att lägga från sig. Jag ger den en treaplus.